Arkiv för november, 2010

En granskad mamma!

2010-11-27 22:06

Jag har tre döttrar som träffar varandra ganska ofta och pratar och pratar och pratarOm allt viktigt. Kärlek, vänner, musik, politik, mat, kläder, filmer, böcker …. ja kort sagt ALLT som handlar om livet. Trodde jag. Ända tills för ett par veckor sedan när jag frågade en av döttrarna.Vad pratar ni om när ni träffas?Jodå, det stämde det jag trott. Men det fanns dock en väldigt viktig sak jag inte alls hade med i mina fantasier.
”Vi pratar om dig mamma. Det är väldigt roligt!”
” Va!? Vad finns det att säga om mig?!”
” Ja men du vet, hur mycket som helst. Allt tokigt du gjort, allt fint och bra du gjort,
sånt man blir galet irriterad på med dig och så sånt man älskar! Det förstår du väl att vi pratar om dig….”                          Tyst och lite chockad uppenbarar sig något egentligen ganska självklart för mig. Det känns märkligt på något sätt. För plötsligt inser jag att jag är i den positionen att bli recenserad och nagelfaren av mina barn. Och dom minns vad jag sa och gjorde och inte sa och inte gjorde. Detaljer. Rättvisor. Orättvisor. Säkert har jag sårat också. Klantat mig. Det var inte så länge sedan jag pratade om mina föräldrar. Vi är också tre systrar och när vi träffades kunde vi vända ut och in på allt. Som en fullständig självklarhet och rättighet dömde vi och värderade allt dom gjort och inte gjort. Kritiska klubben! Och nu är det min tur att bli avskalad, granskad och genomskådad.
Herregud!
Plötsligt inser jag det verkligt komiska i det hela. Det är helt oundvikligt att man blir likadant behandlad som en offentlig person när man är förälder. Precis som anställda kan prata hur mycket som helst om sin chef. Hur hon går. Hur hon står. Om hon hälsade eller inte. Hur munnen ryckte när hon sa en viss sak. Hur munnen inte ryckte när hon sa en annan sak. Hur hon är klädd. Spekulationer om vad hon egentligen är ute efter. Eller som vi pratar om offentliga personer på TV. Allt från nyhetsuppläsare , väderpresentatörer till musiker och skådespelare. ” Vilken ful kavaj hon har!” eller ” Tänk att han har skilt sig igen. Stackars hans fruar.” I samma blickfång står man inför sina barn. När jag tänker efter hur jag och mina systrar pratade om vår mamma slår det mig att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om mina föräldrar eller om min uppväxt. Bara den lilla skärva jag själv tittat igenom och skapat en historia av. Men helheten vet jag inget om. Alla bottnar och djup. Deras drömmar och fantasier. Deras verklighet. Vad som egentligen sas. Vad de egentligen höll på med! Deras inre känslor, deras besvikelser, lycka och deras försök.
Men barn har rätt att prata om sina föräldrar och skapa sig egna sanningar!
Det är ett sätt att hitta sig själv och klippa av banden från den vuxenvärld som präglade ens liv. Så småningom står man på egna ben och behovet minskar. Man kanske till och med blir nyfiken på sin mamma ur ett helt vanligt mänskligt perspektiv. Och jag får svälja den där förtreten att inte ha varit en perfekt mamma.Jag har varit orättvis, barnslig, lättretlig, sur, bessevisser, tjatig, överbeskyddande……bara nu för att nämna några av mina värsta sidor.

Det kommer att räcka till många härliga pratstunder för mina barn!

 

Lyckan att bli förstådd!

2010-11-16 00:13

När någon hör vad jag säger. Tar mig på allvar. Inte värderar eller fördömer. Inte har några färdiga svar på mina frågor. Tror på vad jag säger. Lyssnar. Inte avbryter mig hela tiden med egna infall. Låter mig få berätta färdigt. Det är lycka. Jag möter det i stort sett varje dag. Tacksamma ögon som djupnar av både tårar och skratt när de möter mina.En klarhet som uppstår i rummet när en människa inser att det inte är något fel på henne eller honom. Men saker och ting har blivit fel. Mitt starkaste minne av att äntligen bli förstådd var när mitt femte barn fötts. En vacker och fin pojke som i början såg ut som vilket barn som helst. Men han hade svårt att få i sig mat, svårt att bajsa, skrek hysteriskt de flesta timmar på dygnet, sov aldrig. Ingenting tycktes få honom att komma till ro och slappna av. Vi föräldrar blev alltmer hysteriska och utmattade och försökte förklara för läkare och sköterskor. Be om hjälp. Vad är det för fel? Vi insåg ganska snabbt att vi blev betraktade som besvärliga och gnälliga föräldrar. Eller att människor försökte trösta oss:
 ”Jamen, han är ju så söt. Ni ska se att det kommer att bli bra till slut.” Det blev aldrig bra. Det blev bara värre.

Vi glömmer nog aldrig det ögonblick när en läkare satt still och lyssnade med öppna forskande ögon och veckad panna och sa: ”Jag förstår. Det här behöver vi utreda.”
Han tog varje ord vi sa på fullständigt allvar. Plötsligt var vi inga idioter längre. Vi var vanliga intelligenta människor som mötte en annan intelligent människa som vågade se att vi hade ett problem vi inte kunde hantera på egen hand. Den förståelse som vilade i rummet var magisk och befriande. Problemet fanns kvar. Men det fanns någon som trodde på oss, som förstod. Det är lätt att tro att så fort en människa berättar om ett problem eller något som är besvärligt så ska man komma med en lösning på det hela eller fixa till det på något vis. Och om man inte kan det så vänder man ryggen till. Men få människor vill att andra ska komma med lösningar på deras problem. Det räcker att bli förstådd så får man energi att leta lösningar själv. I vårt fall med sonen så fanns ingen lösning som kunde hjälpa honom att bli frisk. Vi fick istället bekräftat att vi faktiskt fått ett livslångt problem att tackla. Men inte ens det kändes oöverstigligt jämfört med den känslan av total övergivenhet att inte någon försöker förstå det man berättar. 

När kusinerna Hampus 3 år och Sigge 4 år ska turas om att köra den stora leksaksbilen runt, runt på verandan får jag det hett om öronen. Båda bryter ihop när det är den andres tur. Vad göra? Springa till ICA MAXI och se om det finns en liknande bil? Försöka locka den som är utan bil att leka med något annat så länge?
Muta med glass? Bli arg? Ta bort bilen så INGEN kan leka med den?
Försöka få dem att förstå att världen blir mycket fredligare om man turas om med saker och ting? Men det är just det som är det svåra. Det går inte att få någon annan att förstå att han ska förstå.
”Oj, säger jag. Vi har en bil och två pojkar. Det blev riktigt besvärligt. Jag vet inte hur vi ska göra.”
Sigge och Hampus känner sig fullständigt förstådda i problematiken. Men Sigge har en storebror och är van vid konkurrens. Han kommer på en lösning. ”Jag vet. Det är bara den som har körkort som får köra bilen.”
”Okej, säger jag. Men ingen av er har ju körkort.
”Nä, säger han, men vi kan göra.”
Han springer in och hämtar papper, sax och kritor och efter en stund har vi tillverkat varsitt körkort.
Intressant, tänker jag. Hur tänker han lösa det här nu?
”Du är poliskontroll, säger Sigge och gestikulerar.”
Så blev jag poliskontroll. Jag stoppade bilen och la beslag på körkortet och organiserade förarbyte. Frustrationen blev en rolig lek. Ögonen lyser på Sigge för han hade kommit på en kreativ lösning på ett problem som han kunde förstå. Han förstod Hampus ilska och han förstod sin egen. Och han visste att jag förstod.

Barn behöver själva både förstå och komma på…. men det gäller för mig som vuxen att hänga på!

Bortskämda barn eller bortkomna föräldrar?

2010-11-11 21:21

Har sett debatten på TV om bortskämda och curlade barn. Mamman som servar sin dansande tonårsdotter med allt. Pappan som köpt en lägenhet åt sin vuxna dotter men åker dit varje dag och lagar mat, städar och tar hand om hennes tvätt. Stackars barn, tänker jag. De blir behandlade som om de vore gravt utvecklingsstörda.
Min 21-årige son har Angelmans Syndrom vilket innebär svåra funktionshinder. Han kan inte prata, är skakig både grov och finmotoriskt och har ett förstånd som en två-åring. Hans assistenter tar hand om hans behov dygnet runt. Men han älskar att hjälpa till! Bäddar sin säng. Inte så snyggt – men i alla fall. Han vill! Dukar bordet. Dammsuger ibland och rör i matgrytorna. Hans förstånd räcker inte till att förstå hur man sorterar tvätt men han kan stoppa in den i maskinen och trycka på knappen. Ögonen lyser på honom när han lyckas. Trots allt finns det en hel del friska celler i honom och en viss slags mänsklig intelligens. Och det här underbara medfödda sinnelaget att vilja vara DELAKTIG i sociala sammanhang verkar vara helt och hållet oförstört hos honom.Det har fått näring och uppmuntran att blomma ut och växa och gör honom idag till en väldigt sympatisk och omtyckt kille. För visst är det så att behovet och drivkraften att vara delaktig i allt som hör livet till är en medfödd rättighet om man inte är väldigt autistisk eller på andra sätt svårt skadad?

Att hantera och klara av både sånt som är roligt och sånt som är tråkigt liksom att klara av känslor av både glädje och olust är att ha fått den bästa biljetten till vuxenlivet. Om man som förälder berövar sina barn denna möjlighet har man både idiotförklarat och vingklippt dom. Med stor risk för att de aldrig någonsin ska kunna bygga upp varaktiga relationer privat eller i yrkeslivet. Eller bli särskilt omtyckta. Men det är fel att prata om de bortskämda barnen. Istället kan vi ha fokus på bortkomna föräldrar, mesiga, medberoende och pinsamma. Föräldrar som behöver hjälp med att skilja på sina egna behov och på barnens behov. Nu har TV valt att visa väldigt extrema varianter av det här dilemmat. Jag tror att de allra flesta föräldrar åtminstone gör sitt allra bästa för att släppa taget om sina barn.
Och att många av oss brottas med frågor på en helt annan nivå än den vi ser i TV.

Bättre och mer läkande att lyfta sådant som många kan känna igen.
Vad gör man när ens tonårsdotter bryter ihop för att hon inte får den dyraste mobiltelefonen?
Hur hjälper man henne på bästa sätt att stå ut med orättvisor i världen och sin egen ilska?Hur möter man sin son när han försöker göra mig skyldig till att han inte kan gå ut på lördagkvällen för att han gjort slut på sina pengar?  Hur tacklar jag mina egna känslor av inbillad snålhet när jag säger nej?

Det är underbart att kunna vara ett stöd för sina barn och hjälpa dem ut i livet. Det vill vi alla!
Om man har gott om pengar är det inte fel att använda dem till sina barn. Jag hade så gärna köpt en lägenhet till min studerande dotter i Stockholm. Men jag skulle lämnat henne fri att ta hand om både den och sig själv och inte tagit ifrån henne lyckan att misslyckas med matlagning den ena dan och fixa det alldeles utmärkt den andra. Precis som hon gör idag i sin lilla studentlya och som gör henne så levande, kreativ,växande och mänsklig! Oberoende av om man har mycket pengar eller inte så kan man alltid vara ett bra stöd för sina barn! Ett sätt att hjälpa sina barn är att ha förtroendet för dem att själva klara sig igenom motgångar och svårigheter. Ett annat sätt är att hjälpa dem att njuta av sina framgångar och känna sig nöjda med sig själva. Det tredje och kanske största av allt är att finnas där med sin famn och sin kärlek när de ska upptäcka och uthärda smärtan av att de faktiskt djupast och innerst inne alltid kommer att vara ensamma.

 

Frukost med passion, ägg och kaffe!

2010-11-06 23:26

I andra halvan av mitt vuxna liv har jag alltid hedrat Frukosten. Nästintill passionerat eller maniskt om man nu så vill.
Jag har helst klivit upp först av alla medan huset fortfarande är stilla och tyst.Jag har tänt ljus, kokat ägg och kaffe, plockat fram färskt bröd, ost, grönsaker, kaviar och skinka. Smugit ut i sommarljus såväl som vintermörker och hämtat in tidningen. Njutit av ensamheten en stund innan barnen vaknat.

Ibland har min man varit uppe samtidigt och lågmält tänt en brasa i kaminen, fixat kaffet istället för mig, eller gett mat till katten. Vi har haft en tyst överenskommelse: Varje morgon barnen kliver upp ska de känna att just den här dagen är värdefull. Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar, söndagar. Det ska dofta kärlek och omsorg och smaka hopp och tillit. Radio och TV är avstängda.(Vilket brutalt sätt att möta en ny dag på att höra nyheterna!)
Även om sen hela dagen är full av kaos, stress, svårigheter, otillräcklighet och tvivel – så ska i alla fall morgonen vara den där varma fasta punkten varifrån vi kliver ut i livet. Och det har funkat! Inte minst när barnen var tonåringar och man kan få för sig att de klarar sig själva. Inte minst då har de tacksamt smugit ned till köket och stirrat in i lågan från stearinljuset, tuggat sakta på en smörgås och väntat på vakenheten. Vi har undvikit höga ljud, gräl, prat som tar oss bort från köket, mobilen och stora viktiga beslut. Alla ska kunna lämna huset med någon slags frid i kroppen.

Jag vet att det kan låta präktigt. Men jag önskar verkligen att jag förstått betydelsen av en lugn och kärleksfull frukost även i den första delen av mitt vuxna liv. Mitt äldsta barn fick en mer hänsynslös och lutheransk start på morgonen. Säkerligen började jag tjata på honom redan vid sängkanten. Och kanske skrek jag så väggarna skakade: – Frukosten är klaar!! Det var innan jag på djupet reflekterat över min egen barndom och våra frukostar. Hur kändes det för mig?

När jag blev tonåring arbetade mina föräldrar som allra mest, försvann tidigt på morgonen och kom hem sent. Det var 60-tal och vi hade just flyttat till en betongförort i Stockholm. Jag vaknade oftast till ett tomt kök och stirrade in i kylskåpet på en ostbit och en välklämd kaviartub. Det var inte det att det saknades mat. Men det var ensamt och kallt. Jag minns att jag frös inifrån och ut. Det som redan var mörkt i mitt sinne blev mörkare. Jag kände mig ledsen och övergiven och arg. Och med de känslorna inom mig gick jag till skolan. Full av olust och motvilja till allt. Jag gissar att många barn kan ha det så här idag. De kommer till skolan och är arga på alla vuxna innan någonting egentligen har hänt.
Det var när jag verkligen mindes det här i hela min kropp och själ som jag bestämde mig:
Hädanefter ska alla våra frukostar vara mitt bidrag att ge barnen lust och glädje att vakna till en ny dag. Lust och glädje att orka och vilja gå iväg ,både till sådant som är roligt och sånt som är tråkigt.
En lugn och fin början för att starta igång alla de där ljusa och förnöjsamma cellerna i kroppen!
För det mörka inom oss människor tycks ändå leva på av sig själv helt utan vår påverkan…..

Nu är det för det mesta bara vi föräldrar i huset. Men jag går fortfarande upp först, tassar ner i köket,
kokar ägg och kaffe, tänder ljus och hämtar tidningen. En kort stund i ensamhet är ljuvlig. Innan vi möts i en passionerad frukost för två!

Dagen kan börja…..det finns fortfarande hopp om livet.

Herregud, Svordomar och småbarn!

2010-11-03 21:34

 Harry är 6 år och har börjat skolan. Mamma har redan förvarnat mig om att sonen påverkats av de stora pojkarna och att det plötsligt slinker ur ett och annat svärord. – Vad säger man? Vad gör man? undrar hon. Jag hinner fundera en hel del innan vi ska träffas. Det är det som är bra med att vara mormor. Man hinner tänka. Som småbarnsförälder eller föralldel även tonårsförälder så går allting väldigt snabbt. Plötsligt inträffar något nytt som man ska begripa, respondera på och ta ansvar för. Men nu hinner jag reflektera: Nästan alla svordomar har något slags kristet innehåll. Fan och djävulen fanns i helvetet och var något man skulle vara rädd för och skrämmas för. Själv var jag som barn livrädd för att hamna i helvetet. Hellre då lite skenhelig…! Och Gud. Ja, han fanns ju överallt. Till och med på toaletten. Överallt skulle man skämmas för vad man gjorde och för den man var. Och ”fuck you” är väl också ett kristet skrämselord. För allt som hade med sex att göra, kroppar och lustar var skamligt och fult. Så kränker vi varandra än idag med dessa kristna skamord. Fan, djävlar, helvete och fuck-you är nu precis som på 50-talet gamla konservativa rester av ett samhälle där människan skulle tuktas och förmans till ett rent och sunt leverne. Skillnaden då mot nu är att det inte längre är vuxna som hotar och kränker barn. Barn kränker varandra. Och de har antagligen ingen aning om varifrån dessa ord kommer eller vad de en gång betytt. De vuxna har antagligen inte heller någon aning. Det ligger i djup glömska. Och precis som med så mycket annat får små och helt oskyldiga barn bli bärare av något som vuxna en gång hittat på.

 Det är dags att vi vuxna tar vårt ansvar för de här gamla kristna värderingarna och orden av gammalt hot och skrämsel!Själv börjar jag på bussresan upp till Sandviken med Harry, 6, bredvid mig. Djävlar, fan, säger han, när han inte får upp korken på vattenflaskan och tittar trilsket på mig. Jag hjälper honom med flaskan och säger; De där orden du sa är ord man blir ledsen över att höra. Eller hur? Harry nickar. Och så pratar vi en stund. Han berättar att han själv blir ledsen om någon skriker ett svärord åt honom. Men han säger också att ibland är det skönt att skrika något när man blir arg. Okej, säger jag. Hos mormor är det så här: När man blir arg eller sur kan man säga, Attan också! eller Sjutton gubbar! Eller Järnspikar! Men man kan inte skrika fan, djävlar eller fuck-you. De orden gör andra människor ledsna. Det är lätt att komma överens med en 6-åring. Han förstår. Och det är lätt för mig att göra tydliga spelregler för vad som gäller hemma hos oss. Sedan får mamma och pappa göra sina spelregler och skolan sina.

Då och då slinker det ut ett dåligt svärord från Harry när vi leker. Men när jag påminner honom vänligt är han välvillig att byta ord. Alla barn vill väl! Mitt under en fotbollslek på gräsmattan gör Harry ett finurligt mål och utropar: ”Herregud.” Såg du va fint! Så stannar han upp och stirrar frågande på mig: Går det bra att säga ”Herregud” eller är det ett dåligt svärord?
Jag tänker efter. – Nej, det går bra, säger jag. Herregud, det går bra!

Sjöström&Wiman - Webbyrå och Reklam