Arkiv för januari, 2011

Var sak på sin plats!

2011-01-22 15:39

Relationer har alltid intresserat mig. Av alla slag. Men kanske allra mest det intimaste, nära och svåraste:
Det där att vara två som har familj, boende, bil, drömmar och förhoppningar tillsammans. Att bli kär verkar inte vara så svårt men att hålla kärleken levande och få det att fungera? Jag blir ständigt påmind om det och senast en helt vanlig lördagsmorgon. Vi ligger kvar i sängen och njuter av att inte behöva gå upp helt enkelt. Det är varmt och gott under täcket och vi småpratar med varandra om ditten och datten. Men så plötsligt börjar vi prata om pengar.
Ska vi köpa det där eller inte? Hur ska vi göra med bilen? Har vi råd att…? Ska barnen få hjälp med det där eller inte?
Och då är det himla lätt att slinka iväg och spåra ur! Instinktivt känner jag att vi är på fel plats. Jag riktigt märker hur någonting ålar sig in under täcket som inte ska vara där. Ekonomimöte i sängen? Nej, det är alls inte bra. I sängen ska man sova. Eller älska. Eller läsa en härlig bok. Eller ligga och titta på fullmånen. Lyssna på fåglar eller på tystnaden.
Sagt och gjort. Vi avbryter samtalet och går upp och för att göra frukost. Det doftar snart ljuvligt av nybryggt kaffe. Ekonomimöte vid frukostbordet? Nej, det känns inte heller bra. Där vill jag njuta av kaffet och ägget och bläddra i tidningen. Hmm. Är jag kanske en sån där typ som hatar att prata om pengar och undviker det genom att hitta en massa fel på alla tidpunkter och platser? För jag kan inte komma på ett enda ställe i huset där jag verkligen VILL prata ekonomi och där jag känner mig helt bekväm och avslappnad att göra det. För en stund känner jag mig usel.
Men så klär vi på oss och tar en promenad. Det är lagom kallt och snön faller sakta. Vi mår gott av att andas in och andas ut och vara i rörelse. Vi går tills vi kommer till ett mysigt nyöppnat kafé. Går in och beställer varsin stor kopp Latté och hittar en fin plats att sitta på. Det är inte mycket folk där, ingen hög musik och latten är god. Och här börjar vi prata ekonomi. Vi är inte hemma. Blir inte påminda om allt som finns i våra liv. Vi är på en neutral plats, har rört på oss, andats och kan avslappnat och metodiskt prata om vår gemensamma ekonomi. Någonting förändras inom oss av att sitta på ett annat ställe än hemmet. Vi sträcker upp oss. Blandar inte ihop saker och ting. Blir inte så känslomässigt affekterade. Rätt intelligenta faktiskt. Det är som om vi satt på ett planerat affärsmöte. Värdigt. Lugnt. Tittar på varandra som två vuxna människor som tillsammans driver företaget Familjen Harrysson. Två timmar sitter vi där. Och kan prata igenom allt vi behöver just nu. Lyssna på varandra. Tycka olika. Kompromissa.Ta beslut.

Sen går vi hem. Promenaden blir skön, vi går ganska fort och småpratar om helt andra saker.
Våren som snart kommer, yngsta flickorna som är på loppis i München, barnbarnets födelsedag och annat vi blir saliga av att reflektera över. Och hemma är hemma. Mmmmm – vad ska vi äta för gott idag? Är det någon bra film på TV ikväll? Jag går och skriver min blogg. Okej, jag ska sätta upp den där nya lampan i badrummet.

 Så om jag nu fick frågan:
 ”Vad tycker du är det viktigaste för att få en kärleksrelation att fungera?” Då skulle jag svara: ”Var sak på sin plats!
Hemmet ska dallra av värme, kärlek, passion, sorg och glädje. Där ska man äta, leka, älska, vila, vardagsbestyra eller vara kreativ med saker och ting. Men om man behöver bråka kan man till exempel ta bilen ut till skogen och skrika på varandra. (Det har vi gjort och det fungerade väldigt bra). Och ska man prata ekonomi eller ta stora och svåra beslut kan man promenera till Waynes Coffey i Sandviken och sätta sig. Eller någon annan neutral plats… En relation behöver en fredad plats där den är omsluten av så mycket kravlöshet och vällust som är möjligt. Då tror jag kärleken kan hållas vid liv och fortsätta växa.
Så är det i alla fall för mig. ”

Känslor känslor känslor!

2011-01-08 20:59

Plötsligt kommer dom bara. Pang. Man kan inte rå för det. Barn kan absolut inte rå för det. arry 6 år, fick ett riktigt rejält utbrott hos mormor. Fortfarande kan jag själv känna hur svårt det är att hantera som vuxen och hur skälvande och påverkad jag blir. Varför då?!
Mina föräldrar är uppvuxna på 20 och 30-talet. Det var på den tiden man fick knipa ihop, snörpa med munnen eller knyta handen i fickan om man blev arg eller ledsen. Känsloutbrott var till för sådana som hällde i sig brännvin eller sådana som inte kunde sköta sig helt enkelt.  Det var inte mina föräldrars påhitt. Det var så det var. Själv är jag uppvuxen på 50-talet. Något lite bättre men fortfarande var känslor något fult och besvärande. Inte skrika för högt eller gråta för länge eller väsnas med sin uppenbarelse. Man fick gå omkring alldeles ensam med allt det som kändes inuti utan att ha en aning om hur man skulle få ut det. Jag har aldrig sett min pappa gråta eller min mamma visa starka känslor av sorg eller smärta. Så hur skulle jag lära mig? Harry blev besviken för att lillebror fick lego av kusinen i julklapp. Harry älskar att bygga med lego. Han såg knappt sin egen julklapp. Han bara tittade på legot som han inte fick. Besvikelse är en jobbig känsla men Harry svalde många gånger och såg ut att klara det bra. Vi andra sa just inte så mycket. Tänkte att det kanske skulle gå över. Men alla vet vi ju precis hur det känns. Det där gnagandet i magen och de där jobbiga tankarna man inte vill ha: Varför skulle HAN få det där som JAG ville ha!? Jag hatar honom. Dumma, dumma alla människor!  Så gick lekfulla trevliga dagar och familjen skulle packa ihop sina saker och åka hem. Och kunde inte Harry låta bli. Han sprang och hämtade den oöppnade legoförpackningen och ville hålla i den och bära ut den till bilen. Men lillebror sa ifrån. Han ville bära sitt eget paket. Och det var nu det kom:

Utbrottet. Vansinnesvrålet. Ilskan. Förtvivlan!!

Harry vrålade så hela huset skakade. Han var så arg så arg att kroppen blev som en spänd fiolsträng och tårarna sprutade. Föräldrarna försökte säga något tröstande men han förmådde inte ta emot. Han vrålade ännu högre. Han sprang in i vardagsrummet, smällde igen glasdörrarna så det sjöng om det och skrek att han ville vara ifred.
AAAAARRRRRROOOOOOGGGGGGGOOOOOOOOOIIIIIIIAAAAAA!!! Vi vuxna stod kvar i hallen och stirrade på varandra. Och jag tror vi alla kände hans raseri inom oss. Hur ont det gör. Hur jobbigt det är. Hur omöjligt det kan vara att få stopp på det.  Men också hur vanmäktig man känner sig av att vara den som står bredvid och inte kunna hjälpa. Då hörde vi steg i trappan och ner kom yngsta dotterns pojkvän, yrvaken och väckt av skriket men med ett leende på läpparna. Han är tjugo år, en framgångsrik musiker och en glad, social, trevlig, omtänksam och fin människa. När han förstått vad som hänt, lutade han sig avslappnat mot väggen, tittade på oss andra vuxna med ett ännu större leende och sa på sin mjuka och eftertänksamma gästrikedialekt: ”Preciiiis så där arg blev jag också när jag var liten. Jag fick också såna där vansinniga utbrott. Ofta. Det var hemskt. Jag vet hur det känns. Men köp ett trumset åt han! Det gjorde mina föräldrar. Det var bra. ” Han var helt omedveten om sitt pedagogiska snilledrag som på några sekunder fick oss andra att andas helt lugnt. För han stod där som ett livslevande bevis för att man kan utvecklas till en helt fantastisk och kreativ människa trots att man haft en massa vredesutbrott. Eller kanske tack vare??!!
Efter femton minuter öppnade Harry dörren och kom ut. Ledsen men lugn. Han vet att det kommer att gå över. i sa ingenting men visade att vi var glada att han mådde bättre. Och här skulle historien kunnat sluta.
 
Men lillebror hade också tänkt. Utan att någon vuxen påverkat honom till vare sig det ena eller det andra hade han på egen hand tagit ett stort beslut. Han hämtade paketet, gick fram till storebror och sa med ivrig och upphetsad röst:
” Du. Vi kan ha det här legot tillsammans. Du och jag kan bygga det. Bra va? ”
Storebror och lillebror bar ut paketet till bilen. Ögonen glittrade på dem. De pratade i munnen på varandra om hur de ska bygga. Om hur roligt det ska bli.
 
Social kompetens kallas det. På hög nivå. För hur många av oss vuxna skulle klara av en liknande situation på det här utvecklande sättet?  Jag träffar ofta människor (inklusive mig själv) som kan vara arg i flera veckor för någon skitsak. Eller i flera månader och år. Hela livet. Bitterhet och besvikelse som aldrig går över. Som fastnar. Och det är så oändligt mycket värre än att ta sig ett utbrott då och då och gå vidare!
 
Dags att träna. Eller köpa trumset?

Förförd av en fyraåring!

2011-01-02 11:55

Det är lika bra jag erkänner det. Trots alla mina erfarenheter och kunskaper blir jag både duperad och förförd av Hampus, 4 år. Det går blixtsnabbt. Han vet precis hur han ska göra.  En del kanske skulle kalla honom envis eller trotsig eller bortskämd. Själv tycker jag han är en strålande uppvisning i intelligens och strategisk organisation.En sann överlevare. Så det handlar mer om hur jag ska träna upp ett lika snabbt tänk och komma med smarta motdrag som anstår en värdig motpart. Hampus lär sig för livet och det gör jag också. Han har hunnit dit i sin utveckling att han har väldigt många åsikter om hur han vill ha det. ”Jag vill ha blå kalsonger inte röda”, ” Jag vill se på film när jag äter frukost”, ” Jag är inte hungrig på sån mat. Jag vill ha en macka.” osv. Om jag faller pladask in i diskussionen så går han segrande ut. Det finns inte ett endaste argument som håller för en fyraårings idéer. Jag blir bara en löjlig vuxen som alldeles försent försöker bestämma att det är bättre med röda kalsonger och att i det här huset äter man frukost först innan man tittar på film. Plötsligt blir det en kamp och en konflikt. Nyttigt ibland men förfärligt tröttsamt. Javisst, ja. Nu minns ja! Det var ju så det var. Den gyllene regeln för samvaro med fyraåringar: Förekomma.
Det är inget ord man kan använda i talspråket utan snarare ett begrepp eller en slags intonation på en helt annan frekvens än den man har tillsammans med äldre barn eller vuxna. Alltså ställer jag klockan för att vara uppe före Hampus och förebreda honom på en frukost på andra villkor än framför Teven. Jag ska möta upp honom och med entusiasm och beslutsamhet berätta att jag tänt ljus i köket och nu ska vi sitta där och äta och det ska bli Såå trevligt. Om jag vill ha det på ett visst sätt måste jag vara tydlig och visa det. Men det går ju aldrig som man tänkt sig. Hampus har räknat ut att han har en taktisk farmor.Innan jag hinner öppna munnen tar han kommandot med sina ljuvliga blå ögon och smultronröda läppar:
 ”Hej farmor. Idag har jag tänkt att jag bara ska titta på halva filmen när jag äter frukost. Sen sätter vi på paus så tittar jag färdigt ikväll. Bra, va?” Han är smartare än jag förväntat mig och har själv räknat ut att HAN ska förekomma MIG!
Det är bara att ödmjukt nicka och bre mackan med leverpastej. Nästa gång ska jag förekomma ännu tidigare. Redan ikväll ska jag förebereda honom på frukosten imorgon. Och en sak till. Jag måste förekomma mig själv med att stå ut med att han eventuellt blir besviken, arg eller ledsen. Det är inte så himla farligt.
En fyraåring behöver träna sig på att ta beslut men också att foga sig efter vad andra beslutar. Uppleva lyckan och euforin att ha erövrat något men också hur ont det gör att släppa något. Han har börjat sin livslånga träning på det och själv lär jag mig fortfarande om och om igen: Jag är inte perfekt. En farmor behöver inte bara vara god och snäll. Om jag är tydlig och bestämd över hur jag vill ha det kan jag lättare kompromissa med hur andra vill ha det.

Att umgås med små barn är ett utmärkt träningspass i konsten att leva bland människor!
Sjöström&Wiman - Webbyrå och Reklam