Arkiv för februari, 2011

Tala med sockerbitar!

2011-02-13 19:15
En av mina döttrar och en av mina söner pratade oavbrutet så fort dom lärt sig konsten att skapa ord ur sin egen mun. Det var ett evigt pladdrande där vi vuxna hade fullt sjå att hinna tolka alltsamman. En annan av döttrarna pratade enbart om hon verkligen hade något att säga. Hon tänkte efter länge. En av sönerna var helst tyst och pratade bara om han fick en vettig fråga och hade tid att smälta den. Yngsta dottern lyssnade helst på storasyster och var en fena på att bestämt lägga in ett ord här och var där det fanns plats. Sonen som inte kan tala alls pratade kanske allra mest. Med ljud, händer, fötter, mimik, bilder, skratt och rörelser. Språket är inte bara orden utan allt det där andra som finns emellan. Även tystnaden. Kanske är till och med tystnaden det allra mest betydelsefulla för att det ska uppstå kommunikation. För vari ska orden vila?

Det som tycks vara lika för alla barn eller människor är att när vi ska uttrycka något smärtsamt eller svårt eller starkt känslosamt så behövs både tid och tystnad. De gånger jag varit alltför snabb och påträngande och krävt mina barns svar om varför dom gjort si eller så – har dom stängt en osynlig dörr mellan oss. Och det hjälper inte att stå där och banka. Ett klokt barn släpper inte in någon som kräver att få komma in.Man får lugnt vänta.

För ett tag sedan såg jag en förtvivlad flicka i sexårsåldern vars mamma krävde att hon skulle redogöra för varför hon inte ville åka skridskor i skolan. Desto otåligare mamman blev desto hårdare stängde flickan dörren om sig. Inga ord kom ut som kunde förklara. Bara ljud och sammanbitna tårar. Mitt i detta surr av evigt missförstånd såg jag samma dag en oas där två människor var i fullständigt samspel med varandra. En vuxen manlig pedagog och en pojke på nio år ungefär. De satt mittemot varandra på ett fik och jag visste att det fanns ett bekymmer. Något som behövde sägas. Pojken ville inte gå till skolan och mannen skulle ta reda på varför. Men han väntade och lät det vara tyst. För pojken ville inte prata och kanske visste han inte ens vad han iså fall hade att säga. Mannen började långsamt pilla bort papper från några sockerbitar som låg på ett fat. Efter en stund radade han upp fem sockerbitar på bordet framför pojken, nickade lugnt och sa: ”Om fem sockerbitar är bäst och en sockerbit är sämst hur mycket tycker du om dina klasskamrater” ? Pojken tittade länge på de vita kuberna och puttade sedan fram två stycken.
”Hmm. Två sockerbitar”, sa  mannen. ”Då trivs du inte så väldigt bra med dina kamrater” ? Pojken nickade och mannen fortsatte. ”Och hur mycket tycker du om din lärare” ? Pojken tittade länge igen på sockerbitarna och puttade slutligen fram fyra stycken. ” Aha. Du tycker rätt bra om din lärare”,  sa mannen och pojken nickade.

Här lämnade jag de båda. Och tänkte: ” Så fint , så fint ”. Vilket lysande sätt att prata med ett barn på som inte vill prata. Jag är helt säker på att med tillräckligt mycket tid och kanske några fler sockerbitar skulle de båda tillsammans närma sig källan till problemet. Jag tänker på när jag själv ibland får frågan: ”Hur mår du” ? Och jag vill så gärna kunna svara. Men jag får inte fatt på en enda tanke eller känsla och vips är frågan borta och vi pratar om någonting annat. Eller tvärtom när jag själv frågar en person och jag ser att orden inte finns eller räcker till.
Då skulle det inte alls vara dumt att plocka fram en påse sockerbitar.

För det är någonting som händer när pressen och uppmärksamheten inte längre ligger på mig
och  på vad jag ska få ur mig. Den ligger istället på fem små förtrollade vita sockerbitar.
Och jag kan slappna av och låta dom tala.
Så enkelt. Men det gäller att komma på det…..!

Bli gammal och fri!

2011-02-02 17:11

Jag har just varit med en vän på SPA och simmat och duschat och legat naken i varma pooler och viftat med tårna. Vi har det som tradition en gång om året och det är så bra för då kan vi kolla hur gamla vi blivit!  När man var liten mätte man sig med ryggarna mot dörrposten för att se hur mycket man växt. Men nu mäter vi alla magar, alla små skavanker, gråa hårstrån, rynkor och nageltrång. Det är baksidan med åldrandet. Att kroppen så tydligt vissnar ihop för varje år. Ja, sen finns det fler känningsmärken av att bli gammal. Ingen av oss kommer ihåg namn på personer eller platser, vi säger samma saker om igen för vi glömmer lättare bort det vi redan sagt, vi kollar vem av oss som ser sämst på långt håll utan glasögon och konstaterar samtidigt att jag fortfarande hör lite bättre än hon och vi går vilse i korridorerna. Låter det som en dyster galleria och en beskrivning av ett långsamt förfall rakt ned mot livets slutskede och död?ller kan man säga att det är en magisk resa från oväsen och glam i den yttre världen till att upptäcka den tysta och storslagna inre världen?

Vi har flera fantastiska Gullregnsträd i vår trädgård. Om vi är riktigt uppmärksamma och närvarande hinner vi se när de spricker ut och njuta några dagar av en praktfullt guldskimrande utesalong. Sen tar det bara slut. Färgen mattas av och allteftersom står träden ensamma kvar med sina hemligheter. Det går väldigt fort. Väldigt fort. Så mycket förberedelser. Så många dagar av växande knoppar, surrande bin, sol och regn och väntan. Och sen. Pang. Så är det över.
Ja, så kan man tro. Men när man själv har kommit dit i sin resa att färgen börjar mattas av så upptäcker man något helt nytt! Det finns en inre värld. Om den inte givit sig tillkänna förr så gör den det när den inte längre bländas av allt stohej i utomhustrafiken.
Jag behöver inte väsnas så mycket själv heller för att tala om att jag finns och behöver uppmärksammas. Och. Bäst av allt….. när jag inte längre måste yra omkring så mycket och bevisa hur duktig jag är och visa vad jag tycker och tänker och anser om andra och vara ängslig för att göra fel och inte duga. Det är då det händer. Plötsligt känner jag mig lite friare och anar att den känslan bara kan växa och växa och växa. Jag kan simma omkring naken i världen också. Utan skyddskläder. Vara precis som den jag är. Som när man var ett litet barn och spärrade upp sina ögon och vågade se och agera i världen utan rädsla.
När jag sitter på långfärdsbussen hem till Sandviken ringer mobiltelefonerna ungefär var femte minut. Olika signaler. En människa framför mig pratar i telefon oavbrutet liksom en person bredvid mig och en bakom mig. Och allt strömmar in i mina ännu så länge hörande öron. Jag får berättat om fyllefester och svartsjukedramer, om parkeringsböter och dumma poliser och sjukdomar och kompisar som sviker och skor som skaver. Intima detaljer som jag inte ens vågar skriva om i min blogg. Sånt jag inte vill veta och sånt jag inte vill höra. Oväsen. Och då är det fantastiskt skönt att vara gammal nog. När halva resan gått vände jag på huvudet och sa leénde och bestämt men utan sarkasm och vässad tunga:
”Det skulle vara skönt om du var tyst en stund.” Så enkelt. Och så effektfullt. Så utan strid. Utan konstigheter.
Hon slutade prata. Jag hoppas hon inte skämdes. Det såg inte ut så. Kanske bara förstod. Och sista delen av resan blev riktigt skön. Jag hörde mina egna tankar. Kände min välbadade och avslappnade kropp. Och jag skämdes inte heller. Min Spavän är några år äldre än mig och har hunnit längre. Hon vågar säga att maten inte är god utan att låta gnällig och hon vågar resa jorden runt utan att oroa sig för att inte komma hem igen. Men jag har åtminstone börjat ana att det finns en tid av inre frihet. Av inre ro. En tid där man kan säga nej och där man kan säga ja och sätta gränser för vad man vill göra och vad man vill ha. En tid där man inte är uppfylld av att tillfredställa andras behov eller sina egna behov av andra.Och jag minns en fest för en nyfylld 85-årig man. Rummet var fullt av barn och barnbarn och barnbarnsbarn och mat och kaffe och vin och blommor. Och det hölls tal och sjöngs sånger och berättades roliga minnen, skratt och skoj. Och mannen satt och log hela tiden och såg lycklig ut. Plötsligt vände sig hans fru till honom och ropade förvånat nära hans öra: ”Men du har ju inte hörapparaten på dig! Du har ju inte hört ett skvatt. Ska jag hämta den?” Men mannen skakade på huvudet och fortsatte le:
” Nej. Jag vill inte ha den. Jag hör vad jag vill höra.”

Sjöström&Wiman - Webbyrå och Reklam