Arkiv för juli, 2012

VAD MENAR VI – ”EGENTLIGEN” ?

2012-07-18 16:41

Jag kom inspringande till en tidningskiosk. En sån där som mest säljer tuggummi, snus och Travkuponger men fortfarande kallar sig för tidningskiosk.

När det blev min tur:

–         Har ni Dagens Nyheter här?

–         Nej. Vi har bara Expressen och Aftonbladet.

–         Okej. Vet du någon som säljer Dagens Nyheter här i Sandviken?

–         Nej. Jag står faktiskt HÄR. Jag har inte tid att springa runt och kolla sånt.

Jag blir full i skratt och kan inte låta bli att säga:

–         Åh. Tack för vänligheten.

Och sedan börjar min terapihjärna snurra för fullt. Det går inte att låta bli. Det är faktiskt himla intressant. Och så skriver jag ett nytt manus inom mig som lyfter fram det implicita och det som egentligen blev sagt.

–         Har ni Dagens Nyheter här?

–         Nej. Varför frågar du det? Vi har faktiskt bara Expressen och Aftonbladet och det borde du känna till.

–         Okej. Vet du någon som säljer DN här i Sandviken?

–         Nej. Jag har faktiskt ett jobb att sköta. Till skillnad från dig som har tid att springa omkring och leta efter DN så har JAG verkligen inte tid med sånt.

–         Äh. Dra åt skogen!

Tja. Jag kanske spetsar till det hela. Men eftersom jag arbetar med människor så möter jag det här så ofta. På alla nivåer. I sammanträdesrum såväl som på fabriksgolv. Människor sårar varandra utan att veta om det bara för att det är så svårt att säga som det är. Eller för att vi har felaktiga fantasier om varandra. ” Hon tycker jag är dum. Hon ser ner på mig.” Har hon sagt det till dig? ” Nä men jag känner det.”

Min erfarenhet är att människor väldigt sällan vill se ned på eller trycka till andra. Det mesta människor får ur sig handlar om dom själva. Man pratar nästan bara om sig själv. Hm.

Så om jag varit tillräckligt modig och klarsynt där i kiosken hade samtalet kunnat sluta så här:

…bla bla….

–         Nej. Jag har faktiskt ett jobb att sköta. Till skillnad från dig som har tid att springa omkring och leta efter DN så har JAG verkligen inte tid med sånt.

–         Åh. Jag förstår att du har ett stressigt arbete och är trött just nu. Tack i alla fall för att du tog dig tid att svara.

 

Förmodligen skulle hon bli snäll. Och tänka att jag nog i alla fall inte var en sån där stekare som bara sitter och läser Stockholmstidningar hela dagarna. Eller fantisera tvärtom och tro att jag verkligen ville ge henne en gliring.

Vad är rätt och vad är fel?

Jag vet inte. Ibland är det rätt att hålla tyst, le och gå sin väg. Ibland är det bra att gå rakt på sak. ”Värst vad du blev sur då!”. Och ibland kan man vara lite mer pedagogisk.

Jag gör nog lite olika och jag coachar också andra att agera på lite olika vis. Men det brukar alltid funka bra att utgå från sig själv. Vad mår jag bäst av? Alltså att inte försöka vare sig platta till den andra eller vara överdrivet skonsam.

Vad mår jag bäst av, kan funka riktigt bra !

Ibland mår jag bra av att gå rakt på sak och vara lite ilsk. Men jag gör det av respekt för mig själv och inte för att jag vill trycka ned den andra i skorna.

Ibland mår jag bra av att bara hålla tyst och glida iväg. Det sliter att vara i konflikt med andra och alla småproblem är inte värda så mycket energi av mig.

Ibland mår jag bra att vara pedagogisk eller terapeutisk. Jag känner helt enkelt på mig att den andra människan är mottaglig för det och skulle må bra av det och det kan också göra mig glad.

 

Jag tränar fortfarande på det här och därför roar det mig att bli behandlad på olika vis och känna efter i mig själv hur jag vill agera. Eller som min yngsta dotter leende påpekade för mig när vi var ute och shoppade tillsammans:

–  Ibland är du så himla trevlig och charmig mot människor. Man tror liksom att du ÄR sån. Men rätt som det är tittar du någon i ögonen och låter barsk och bestämd. Hihi!

Jag tog det som en komplimang. Att jag äntligen som kvinna lärt mig att jag inte måste vara snäll jämt och alla andra till lags. Det går att vara på lite olika vis helt enkelt och framförallt känna efter vad jag själv egentligen vill och menar!

 

 

 

 

Sexundrafemtiokronorsbiljetten !

2012-07-04 21:01

Det är alltid lika spännande när livet inte går riktigt som man tänkt sig. När någonting faller helt ur ramen. Som när en prydlig människa i en biljettkö plötsligt brister i alla sömmar och börjar gråta. Och alla andra stirrar generat i taket eller åt sidan eller ner i marken. Utom jag.

Jag har lagt märke till att jag nästan alltid betraktar människor. Det är sällan jag lägger märke till det som finns bakom eller bredvid. Miljön runt människor är mer som kulisser av olika slag – ibland intressanta och ibland helt ointressanta. Nyligen var jag på Marinmuseet med ett av mina barnbarn. Istället för att ha koll på U-Båtar och inredningen av gamla skeppsbåtar så är det människorna som fastnar på min näthinna.

Jag ser deras rörelser, lägger märke till hur de kommunicerar, samarbetar, bråkar eller skrattar. Jag lyckas inte alltid med att stanna vid betraktandet utan vill gärna ha en massa åsikter och tankar om vad jag ser. Men jag försöker låta bli.

Verkligheten är iallafall fantastiskt spännande. Varför titta på en massa dokusåpor när man har alla äventyr mitt framför nosen? Mitt flyg hem var 45 minuter försenat. Många trampade otåligt i gaten.

Jag är fortfarande lite flygrädd och tycker som oftast att huvudsaken är ju att man kommer upp och ner – igen. Men vi kom iväg tillslut och jag hann läsa två kapitel i nya romanen innan vi landade. ”Kniven i Hjärtat” med Björn Ranelid. En roman som överraskade mig på alla plan och säkerligen öppnade mitt hjärta – annars kanske inte dagen slutat som den gjorde?

Det tog för lång tid att vänta på väskorna och jag insåg ganska snart att jag skulle missa mitt 95 kronors tåg hem som jag bokat förutseende och i lagom tid. Jag vill verkligen inte vara arg och sur på någon. Det är ju som det är. Men nu hade jag svårt att låta bli. Kände irritation och ilska i kroppen. Skit också. Nu kommer jag säkert få vänta flera timmar på nästa tåg. Och dyrt kommer det att bli. Jag knöt mina händer och fräste en tyst obegriplig ramsa.

Men vem ska jag rikta min ilska mot? Det är just det här som är svårt. Att känna ilska och inte veta var man ska rikta den. Eller hur man ska omvandla den till konstruktiv energi. Det är ju det jag försöker lära ut till andra människor! Att inte spilla sin energi på fel saker eller fel personer. Men nu var jag arg. Trampade fram och tillbaka. Slet åt mig min väska och sprang. Kom till SJ kassan just när mitt tåg dundrade fram trettio meter under mina fötter. Ställde mig i kö för att boka en ny biljett. Lång kö.

Den unga damen framför mig tog tid på sig och det dröjde innan hon löst sitt problem med den andra unga damen klädd i uniform som stod bakom disken med ett mekaniskt och professionellt leende.Till slut kom de fram till ett beslut och den unga damen väntade på sin biljett. Då såg jag tårar rinna nerför hennes kind. Hon torkade sig men tårarna fortsatte rinna rakt ner på disken. Hon såg fruktansvärt sorgsen och tagen ut.

Och DÅ stannade världen för Harrysson. Vad hade hänt? Skulle hon missa sitt livs date? Tog hon sina allra sista slantar för att ta sig hem med X-3000? Var hon på väg till sin döende mamma? Förvirrad av hennes tårar kom jag av mig lite och bestämde mig därför snabbt att lösa en 650 kronors biljett hem istället för att vänta ytterligare två timmar på ett billigare tåg.

Visst är livet fullt av förutbestämda öden och mystiska sammanträffanden? När jag hittat min plats i tåget kom den unga damen med tårarna och slog sig ned på platsen bredvid min. Det hela var liksom uppgjort i förväg. Jag hade inte en chans att komma undan mig själv och mitt maniska intresse för människor. Man har några sekunder på sig att börja prata med sin medpassagerare. När de sekunderna flytt blir det pinsamt att öppna ett samtal. Så jag frågade direkt.

”Jag såg att du blev ledsen när du löst din biljett. Blev det jobbigt för dig?” Den frågan blev inledningen till ett spännande samtal mellan oss på en och en halvtimma. Hon hade åkt med samma flyg som jag och missat samma tåg. Det var fullbokat på tåget som skulle gå strax efter och hon fick lösa en dyr biljett som jag.

”Det är första gången jag varit borta från min lilla dotter. Hon är 8 månader och jag längtade så mycket hem till henne. Nu sover hon antagligen när jag kommer. Jag är så himla känslig. Längtar så mycket.”

Sen pratade vi barn. Jag berättade om alla mina barn. Min äldsta dotter som är lika gammal som hon. Om deras liv och deras barn. Om den frustration och längtan man kan känna när man är i min ålder och har vuxna barn.

Vi visade bilder för varandra och pratade yrkesval och livsval. Vi skrattade och grät lite. När vi kom fram till Gävle var jag inte sur och arg längre. Sexhundrafemtiokronorsbiljetten hade förvandlats och transformerats från ilska och irritation till – ja vad säger man; Kärlek? Värme? Medkänsla?

En behaglig känsla i kroppen följde mig ända hem till huset. Och jag hade fått svaret på min stora fråga. Hur gör man för att omvandla ilska och frustration till konstruktiv och positiv energi?

Svar: Man vänder sig om och möter en främmande människa. Pratar med henne och förstår att det finns så mycket viktigare saker att missa i livet än ett tåg. Det här tåget missade jag inte. Och jag bär fortfarande vårt samtal i mitt hjärta…

Sjöström&Wiman - Webbyrå och Reklam