Vi vet att barn är olika. Människor är olika.Och ändå är det så lätt att gå i fällan och tro att det finns någonslags enkel mall för hur man ska möta barn. Jag samtalar med min äldsta dotter som har tre söner. Tre helt olika individer. Hon skrattar när hon pratar om sin yngste son,8 månader. ”Det är så fantastiskt. Han är så lugn och tillfreds. Man kan ta med honom överallt. Han sitter där och ler och gurglar och är nöjd med det som är. Tänk de två äldsta. Det gick bara inte att ta med dom var som helst. De var så fulla av energi och ville utforska allting. De ville röra på sig, klättra och smaka och upptäcka saker och ting. Och den lille han är som tjuren Ferdinand. Sitter och ler och luktar på sina blommor…”
När jag lyssnar på min dotter lägger jag märke till hur hon helt och fullt själv är tillfreds med deras olika beteenden. Jag hör hur hon lägger sin panna i djupa veck och funderar hur hon bäst ska möta var och en av dem. Men hon säger också klokt: ”Det är så lätt att tro att allt beteende hos barnen hänger på mig. Och när något inte blir bra så kan man börja anklaga sig själv att man gör fel. Eller jämföra sig med andra. Som att det var mitt fel och jag var en dålig mamma för att min äldste son inte ville sitta still på ett café när han var liten, när mina kompisars barn kunde det. Min yngste son sitter still. Men det är liksom inte min förtjänst det heller. De är bara olika!”
Tack och lov förstår vi mer idag om barn än vi gjorde när jag växte upp på 50-talet. Då sa man att rörliga och nyfikna barn var jobbiga eller till och med dumma. Och barn som satt stilla var snälla. Det finns rester av sådana tankar kvar hos en del människor. Det är dem som ropar efter uppfostringsmallar att följa istället för att följa barnen. Jag tänker att alla människor upptäcker och utforskar den här världen på olika sätt. Och inget sätt är det rätta sättet. Och kanske är det till och med så att varje nytt barn har med sig en egen sällsynt egenskap som aldrig har funnits förut bara för att överraska oss och tvinga oss att tänka olika…!
En av mina döttrar och en av mina söner pratade oavbrutet så fort dom lärt sig konsten att skapa ord ur sin egen mun. Det var ett evigt pladdrande där vi vuxna hade fullt sjå att hinna tolka alltsamman. En annan av döttrarna pratade enbart om hon verkligen hade något att säga. Hon tänkte efter länge. En av sönerna var helst tyst och pratade bara om han fick en vettig fråga och hade tid att smälta den. Yngsta dottern lyssnade helst på storasyster och var en fena på att bestämt lägga in ett ord här och var där det fanns plats. Sonen som inte kan tala alls pratade kanske allra mest. Med ljud, händer, fötter, mimik, bilder, skratt och rörelser. Språket är inte bara orden utan allt det där andra som finns emellan. Även tystnaden. Kanske är till och med tystnaden det allra mest betydelsefulla för att det ska uppstå kommunikation. För vari ska orden vila?
Det som tycks vara lika för alla barn eller människor är att när vi ska uttrycka något smärtsamt eller svårt eller starkt känslosamt så behövs både tid och tystnad. De gånger jag varit alltför snabb och påträngande och krävt mina barns svar om varför dom gjort si eller så – har dom stängt en osynlig dörr mellan oss. Och det hjälper inte att stå där och banka. Ett klokt barn släpper inte in någon som kräver att få komma in.Man får lugnt vänta.
För ett tag sedan såg jag en förtvivlad flicka i sexårsåldern vars mamma krävde att hon skulle redogöra för varför hon inte ville åka skridskor i skolan. Desto otåligare mamman blev desto hårdare stängde flickan dörren om sig. Inga ord kom ut som kunde förklara. Bara ljud och sammanbitna tårar. Mitt i detta surr av evigt missförstånd såg jag samma dag en oas där två människor var i fullständigt samspel med varandra. En vuxen manlig pedagog och en pojke på nio år ungefär. De satt mittemot varandra på ett fik och jag visste att det fanns ett bekymmer. Något som behövde sägas. Pojken ville inte gå till skolan och mannen skulle ta reda på varför. Men han väntade och lät det vara tyst. För pojken ville inte prata och kanske visste han inte ens vad han iså fall hade att säga. Mannen började långsamt pilla bort papper från några sockerbitar som låg på ett fat. Efter en stund radade han upp fem sockerbitar på bordet framför pojken, nickade lugnt och sa: ”Om fem sockerbitar är bäst och en sockerbit är sämst hur mycket tycker du om dina klasskamrater” ? Pojken tittade länge på de vita kuberna och puttade sedan fram två stycken.
”Hmm. Två sockerbitar”, sa mannen. ”Då trivs du inte så väldigt bra med dina kamrater” ? Pojken nickade och mannen fortsatte. ”Och hur mycket tycker du om din lärare” ? Pojken tittade länge igen på sockerbitarna och puttade slutligen fram fyra stycken. ” Aha. Du tycker rätt bra om din lärare”, sa mannen och pojken nickade.
Här lämnade jag de båda. Och tänkte: ” Så fint , så fint ”. Vilket lysande sätt att prata med ett barn på som inte vill prata. Jag är helt säker på att med tillräckligt mycket tid och kanske några fler sockerbitar skulle de båda tillsammans närma sig källan till problemet. Jag tänker på när jag själv ibland får frågan: ”Hur mår du” ? Och jag vill så gärna kunna svara. Men jag får inte fatt på en enda tanke eller känsla och vips är frågan borta och vi pratar om någonting annat. Eller tvärtom när jag själv frågar en person och jag ser att orden inte finns eller räcker till.
Då skulle det inte alls vara dumt att plocka fram en påse sockerbitar.
För det är någonting som händer när pressen och uppmärksamheten inte längre ligger på mig
och på vad jag ska få ur mig. Den ligger istället på fem små förtrollade vita sockerbitar.
Och jag kan slappna av och låta dom tala.
Så enkelt. Men det gäller att komma på det…..!
Jag har just varit med en vän på SPA och simmat och duschat och legat naken i varma pooler och viftat med tårna. Vi har det som tradition en gång om året och det är så bra för då kan vi kolla hur gamla vi blivit! När man var liten mätte man sig med ryggarna mot dörrposten för att se hur mycket man växt. Men nu mäter vi alla magar, alla små skavanker, gråa hårstrån, rynkor och nageltrång. Det är baksidan med åldrandet. Att kroppen så tydligt vissnar ihop för varje år. Ja, sen finns det fler känningsmärken av att bli gammal. Ingen av oss kommer ihåg namn på personer eller platser, vi säger samma saker om igen för vi glömmer lättare bort det vi redan sagt, vi kollar vem av oss som ser sämst på långt håll utan glasögon och konstaterar samtidigt att jag fortfarande hör lite bättre än hon och vi går vilse i korridorerna. Låter det som en dyster galleria och en beskrivning av ett långsamt förfall rakt ned mot livets slutskede och död?ller kan man säga att det är en magisk resa från oväsen och glam i den yttre världen till att upptäcka den tysta och storslagna inre världen?
Vi har flera fantastiska Gullregnsträd i vår trädgård. Om vi är riktigt uppmärksamma och närvarande hinner vi se när de spricker ut och njuta några dagar av en praktfullt guldskimrande utesalong. Sen tar det bara slut. Färgen mattas av och allteftersom står träden ensamma kvar med sina hemligheter. Det går väldigt fort. Väldigt fort. Så mycket förberedelser. Så många dagar av växande knoppar, surrande bin, sol och regn och väntan. Och sen. Pang. Så är det över.
Ja, så kan man tro. Men när man själv har kommit dit i sin resa att färgen börjar mattas av så upptäcker man något helt nytt! Det finns en inre värld. Om den inte givit sig tillkänna förr så gör den det när den inte längre bländas av allt stohej i utomhustrafiken.
Jag behöver inte väsnas så mycket själv heller för att tala om att jag finns och behöver uppmärksammas. Och. Bäst av allt….. när jag inte längre måste yra omkring så mycket och bevisa hur duktig jag är och visa vad jag tycker och tänker och anser om andra och vara ängslig för att göra fel och inte duga. Det är då det händer. Plötsligt känner jag mig lite friare och anar att den känslan bara kan växa och växa och växa. Jag kan simma omkring naken i världen också. Utan skyddskläder. Vara precis som den jag är. Som när man var ett litet barn och spärrade upp sina ögon och vågade se och agera i världen utan rädsla.
När jag sitter på långfärdsbussen hem till Sandviken ringer mobiltelefonerna ungefär var femte minut. Olika signaler. En människa framför mig pratar i telefon oavbrutet liksom en person bredvid mig och en bakom mig. Och allt strömmar in i mina ännu så länge hörande öron. Jag får berättat om fyllefester och svartsjukedramer, om parkeringsböter och dumma poliser och sjukdomar och kompisar som sviker och skor som skaver. Intima detaljer som jag inte ens vågar skriva om i min blogg. Sånt jag inte vill veta och sånt jag inte vill höra. Oväsen. Och då är det fantastiskt skönt att vara gammal nog. När halva resan gått vände jag på huvudet och sa leénde och bestämt men utan sarkasm och vässad tunga:
”Det skulle vara skönt om du var tyst en stund.” Så enkelt. Och så effektfullt. Så utan strid. Utan konstigheter.
Hon slutade prata. Jag hoppas hon inte skämdes. Det såg inte ut så. Kanske bara förstod. Och sista delen av resan blev riktigt skön. Jag hörde mina egna tankar. Kände min välbadade och avslappnade kropp. Och jag skämdes inte heller. Min Spavän är några år äldre än mig och har hunnit längre. Hon vågar säga att maten inte är god utan att låta gnällig och hon vågar resa jorden runt utan att oroa sig för att inte komma hem igen. Men jag har åtminstone börjat ana att det finns en tid av inre frihet. Av inre ro. En tid där man kan säga nej och där man kan säga ja och sätta gränser för vad man vill göra och vad man vill ha. En tid där man inte är uppfylld av att tillfredställa andras behov eller sina egna behov av andra.Och jag minns en fest för en nyfylld 85-årig man. Rummet var fullt av barn och barnbarn och barnbarnsbarn och mat och kaffe och vin och blommor. Och det hölls tal och sjöngs sånger och berättades roliga minnen, skratt och skoj. Och mannen satt och log hela tiden och såg lycklig ut. Plötsligt vände sig hans fru till honom och ropade förvånat nära hans öra: ”Men du har ju inte hörapparaten på dig! Du har ju inte hört ett skvatt. Ska jag hämta den?” Men mannen skakade på huvudet och fortsatte le:
” Nej. Jag vill inte ha den. Jag hör vad jag vill höra.”
Relationer har alltid intresserat mig. Av alla slag. Men kanske allra mest det intimaste, nära och svåraste:
Det där att vara två som har familj, boende, bil, drömmar och förhoppningar tillsammans. Att bli kär verkar inte vara så svårt men att hålla kärleken levande och få det att fungera? Jag blir ständigt påmind om det och senast en helt vanlig lördagsmorgon. Vi ligger kvar i sängen och njuter av att inte behöva gå upp helt enkelt. Det är varmt och gott under täcket och vi småpratar med varandra om ditten och datten. Men så plötsligt börjar vi prata om pengar.
Ska vi köpa det där eller inte? Hur ska vi göra med bilen? Har vi råd att…? Ska barnen få hjälp med det där eller inte?
Och då är det himla lätt att slinka iväg och spåra ur! Instinktivt känner jag att vi är på fel plats. Jag riktigt märker hur någonting ålar sig in under täcket som inte ska vara där. Ekonomimöte i sängen? Nej, det är alls inte bra. I sängen ska man sova. Eller älska. Eller läsa en härlig bok. Eller ligga och titta på fullmånen. Lyssna på fåglar eller på tystnaden.
Sagt och gjort. Vi avbryter samtalet och går upp och för att göra frukost. Det doftar snart ljuvligt av nybryggt kaffe. Ekonomimöte vid frukostbordet? Nej, det känns inte heller bra. Där vill jag njuta av kaffet och ägget och bläddra i tidningen. Hmm. Är jag kanske en sån där typ som hatar att prata om pengar och undviker det genom att hitta en massa fel på alla tidpunkter och platser? För jag kan inte komma på ett enda ställe i huset där jag verkligen VILL prata ekonomi och där jag känner mig helt bekväm och avslappnad att göra det. För en stund känner jag mig usel.
Men så klär vi på oss och tar en promenad. Det är lagom kallt och snön faller sakta. Vi mår gott av att andas in och andas ut och vara i rörelse. Vi går tills vi kommer till ett mysigt nyöppnat kafé. Går in och beställer varsin stor kopp Latté och hittar en fin plats att sitta på. Det är inte mycket folk där, ingen hög musik och latten är god. Och här börjar vi prata ekonomi. Vi är inte hemma. Blir inte påminda om allt som finns i våra liv. Vi är på en neutral plats, har rört på oss, andats och kan avslappnat och metodiskt prata om vår gemensamma ekonomi. Någonting förändras inom oss av att sitta på ett annat ställe än hemmet. Vi sträcker upp oss. Blandar inte ihop saker och ting. Blir inte så känslomässigt affekterade. Rätt intelligenta faktiskt. Det är som om vi satt på ett planerat affärsmöte. Värdigt. Lugnt. Tittar på varandra som två vuxna människor som tillsammans driver företaget Familjen Harrysson. Två timmar sitter vi där. Och kan prata igenom allt vi behöver just nu. Lyssna på varandra. Tycka olika. Kompromissa.Ta beslut.
Sen går vi hem. Promenaden blir skön, vi går ganska fort och småpratar om helt andra saker.
Våren som snart kommer, yngsta flickorna som är på loppis i München, barnbarnets födelsedag och annat vi blir saliga av att reflektera över. Och hemma är hemma. Mmmmm – vad ska vi äta för gott idag? Är det någon bra film på TV ikväll? Jag går och skriver min blogg. Okej, jag ska sätta upp den där nya lampan i badrummet.
Så om jag nu fick frågan:
”Vad tycker du är det viktigaste för att få en kärleksrelation att fungera?” Då skulle jag svara: ”Var sak på sin plats!
Hemmet ska dallra av värme, kärlek, passion, sorg och glädje. Där ska man äta, leka, älska, vila, vardagsbestyra eller vara kreativ med saker och ting. Men om man behöver bråka kan man till exempel ta bilen ut till skogen och skrika på varandra. (Det har vi gjort och det fungerade väldigt bra). Och ska man prata ekonomi eller ta stora och svåra beslut kan man promenera till Waynes Coffey i Sandviken och sätta sig. Eller någon annan neutral plats… En relation behöver en fredad plats där den är omsluten av så mycket kravlöshet och vällust som är möjligt. Då tror jag kärleken kan hållas vid liv och fortsätta växa.
Så är det i alla fall för mig. ”
Plötsligt kommer dom bara. Pang. Man kan inte rå för det. Barn kan absolut inte rå för det. arry 6 år, fick ett riktigt rejält utbrott hos mormor. Fortfarande kan jag själv känna hur svårt det är att hantera som vuxen och hur skälvande och påverkad jag blir. Varför då?!
Mina föräldrar är uppvuxna på 20 och 30-talet. Det var på den tiden man fick knipa ihop, snörpa med munnen eller knyta handen i fickan om man blev arg eller ledsen. Känsloutbrott var till för sådana som hällde i sig brännvin eller sådana som inte kunde sköta sig helt enkelt. Det var inte mina föräldrars påhitt. Det var så det var. Själv är jag uppvuxen på 50-talet. Något lite bättre men fortfarande var känslor något fult och besvärande. Inte skrika för högt eller gråta för länge eller väsnas med sin uppenbarelse. Man fick gå omkring alldeles ensam med allt det som kändes inuti utan att ha en aning om hur man skulle få ut det. Jag har aldrig sett min pappa gråta eller min mamma visa starka känslor av sorg eller smärta. Så hur skulle jag lära mig? Harry blev besviken för att lillebror fick lego av kusinen i julklapp. Harry älskar att bygga med lego. Han såg knappt sin egen julklapp. Han bara tittade på legot som han inte fick. Besvikelse är en jobbig känsla men Harry svalde många gånger och såg ut att klara det bra. Vi andra sa just inte så mycket. Tänkte att det kanske skulle gå över. Men alla vet vi ju precis hur det känns. Det där gnagandet i magen och de där jobbiga tankarna man inte vill ha: Varför skulle HAN få det där som JAG ville ha!? Jag hatar honom. Dumma, dumma alla människor! Så gick lekfulla trevliga dagar och familjen skulle packa ihop sina saker och åka hem. Och då kunde inte Harry låta bli. Han sprang och hämtade den oöppnade legoförpackningen och ville hålla i den och bära ut den till bilen. Men lillebror sa ifrån. Han ville bära sitt eget paket. Och det var nu det kom:
Utbrottet. Vansinnesvrålet. Ilskan. Förtvivlan!!
Harry vrålade så hela huset skakade. Han var så arg så arg att kroppen blev som en spänd fiolsträng och tårarna sprutade. Föräldrarna försökte säga något tröstande men han förmådde inte ta emot. Han vrålade ännu högre. Han sprang in i vardagsrummet, smällde igen glasdörrarna så det sjöng om det och skrek att han ville vara ifred.
AAAAARRRRRROOOOOOGGGGGGGOOOOOOOOOIIIIIIIAAAAAA!!! Vi vuxna stod kvar i hallen och stirrade på varandra. Och jag tror vi alla kände hans raseri inom oss. Hur ont det gör. Hur jobbigt det är. Hur omöjligt det kan vara att få stopp på det. Men också hur vanmäktig man känner sig av att vara den som står bredvid och inte kunna hjälpa. Då hörde vi steg i trappan och ner kom yngsta dotterns pojkvän, yrvaken och väckt av skriket men med ett leende på läpparna. Han är tjugo år, en framgångsrik musiker och en glad, social, trevlig, omtänksam och fin människa. När han förstått vad som hänt, lutade han sig avslappnat mot väggen, tittade på oss andra vuxna med ett ännu större leende och sa på sin mjuka och eftertänksamma gästrikedialekt: ”Preciiiis så där arg blev jag också när jag var liten. Jag fick också såna där vansinniga utbrott. Ofta. Det var hemskt. Jag vet hur det känns. Men köp ett trumset åt han! Det gjorde mina föräldrar. Det var bra. ” Han var helt omedveten om sitt pedagogiska snilledrag som på några sekunder fick oss andra att andas helt lugnt. För han stod där som ett livslevande bevis för att man kan utvecklas till en helt fantastisk och kreativ människa trots att man haft en massa vredesutbrott. Eller kanske tack vare??!!
Efter femton minuter öppnade Harry dörren och kom ut. Ledsen men lugn. Han vet att det kommer att gå över. i sa ingenting men visade att vi var glada att han mådde bättre. Och här skulle historien kunnat sluta.
Men lillebror hade också tänkt. Utan att någon vuxen påverkat honom till vare sig det ena eller det andra hade han på egen hand tagit ett stort beslut. Han hämtade paketet, gick fram till storebror och sa med ivrig och upphetsad röst:
” Du. Vi kan ha det här legot tillsammans. Du och jag kan bygga det. Bra va? ”
Storebror och lillebror bar ut paketet till bilen. Ögonen glittrade på dem. De pratade i munnen på varandra om hur de ska bygga. Om hur roligt det ska bli.
Social kompetens kallas det. På hög nivå. För hur många av oss vuxna skulle klara av en liknande situation på det här utvecklande sättet? Jag träffar ofta människor (inklusive mig själv) som kan vara arg i flera veckor för någon skitsak. Eller i flera månader och år. Hela livet. Bitterhet och besvikelse som aldrig går över. Som fastnar. Och det är så oändligt mycket värre än att ta sig ett utbrott då och då och gå vidare!
Dags att träna. Eller köpa trumset?
Det är lika bra jag erkänner det. Trots alla mina erfarenheter och kunskaper blir jag både duperad och förförd av Hampus, 4 år. Det går blixtsnabbt. Han vet precis hur han ska göra. En del kanske skulle kalla honom envis eller trotsig eller bortskämd. Själv tycker jag han är en strålande uppvisning i intelligens och strategisk organisation.En sann överlevare. Så det handlar mer om hur jag ska träna upp ett lika snabbt tänk och komma med smarta motdrag som anstår en värdig motpart. Hampus lär sig för livet och det gör jag också. Han har hunnit dit i sin utveckling att han har väldigt många åsikter om hur han vill ha det. ”Jag vill ha blå kalsonger inte röda”, ” Jag vill se på film när jag äter frukost”, ” Jag är inte hungrig på sån mat. Jag vill ha en macka.” osv. Om jag faller pladask in i diskussionen så går han segrande ut. Det finns inte ett endaste argument som håller för en fyraårings idéer. Jag blir bara en löjlig vuxen som alldeles försent försöker bestämma att det är bättre med röda kalsonger och att i det här huset äter man frukost först innan man tittar på film. Plötsligt blir det en kamp och en konflikt. Nyttigt ibland men förfärligt tröttsamt. Javisst, ja. Nu minns ja! Det var ju så det var. Den gyllene regeln för samvaro med fyraåringar: Förekomma.
Det är inget ord man kan använda i talspråket utan snarare ett begrepp eller en slags intonation på en helt annan frekvens än den man har tillsammans med äldre barn eller vuxna. Alltså ställer jag klockan för att vara uppe före Hampus och förebreda honom på en frukost på andra villkor än framför Teven. Jag ska möta upp honom och med entusiasm och beslutsamhet berätta att jag tänt ljus i köket och nu ska vi sitta där och äta och det ska bli Såå trevligt. Om jag vill ha det på ett visst sätt måste jag vara tydlig och visa det. Men det går ju aldrig som man tänkt sig. Hampus har räknat ut att han har en taktisk farmor.Innan jag hinner öppna munnen tar han kommandot med sina ljuvliga blå ögon och smultronröda läppar:
”Hej farmor. Idag har jag tänkt att jag bara ska titta på halva filmen när jag äter frukost. Sen sätter vi på paus så tittar jag färdigt ikväll. Bra, va?” Han är smartare än jag förväntat mig och har själv räknat ut att HAN ska förekomma MIG!
Det är bara att ödmjukt nicka och bre mackan med leverpastej. Nästa gång ska jag förekomma ännu tidigare. Redan ikväll ska jag förebereda honom på frukosten imorgon. Och en sak till. Jag måste förekomma mig själv med att stå ut med att han eventuellt blir besviken, arg eller ledsen. Det är inte så himla farligt.
En fyraåring behöver träna sig på att ta beslut men också att foga sig efter vad andra beslutar. Uppleva lyckan och euforin att ha erövrat något men också hur ont det gör att släppa något. Han har börjat sin livslånga träning på det och själv lär jag mig fortfarande om och om igen: Jag är inte perfekt. En farmor behöver inte bara vara god och snäll. Om jag är tydlig och bestämd över hur jag vill ha det kan jag lättare kompromissa med hur andra vill ha det.
Att umgås med små barn är ett utmärkt träningspass i konsten att leva bland människor!
Alla människor jag möter ( inklusive mig själv) som längtar efter ledighet och jul uttrycker på olika vis sin längtan efter att kunna bara vara här och nu. Inte springa framåt, passa tider, planera, fundera. Inte titta bakåt, utvärdera, vad som blev och inte blev, rätt eller fel. Utan verkligen njuta av sig själv, sin partner, sina små barn eller stora barn, sin hund eller kanin, av musik eller teater eller vad man nu har omkring sig. Kravlöst. Tidlöst. Ibland är det bra med forskning och teorier. Inte alltid. Men ibland. Idag har jag lärt mig att ETT ÖGONBLICK kan bara vara i högst 10 sekunder. Men i genomsnittt 3– 4 sekunder. Sedan registrerar hjärnan ett nytt ögonblick. Och ett nytt. Genom att tänka, analysera, beskriva. Hjärnan kan inte stanna upp längre än så. Ni vet det där klassiska. Man står lutat mot en vägg en eftermiddag i april, blundar och låter solen värma ansiktet. Ett sådant där underbart tiosekundersögonblick. Sedan kanske det kommer någon och ställer sig bredvid. Och vips så måste man dela med sig av den där ögonblickskänslan. ”Visst är det skönt att känna solen, eller hur?” Och då med ens har den där innerliga njutningen försvunnit och man samspelar med en annan människa. Men det är inget att bli ledsen över. Faktiskt är det just den förmågan som en gång fått oss att överleva och bli kompetenta varelser. För när mamma eller pappa lutar sig över sitt lilla spädbarn och det lilla barnet ler, eller grimaserar eller plutar med munnen och jollrar – ja då har föräldern ungefär 3 sekunder på sig att svara. Att le tillbaka, grimasera eller ljuda något. För DÅ sker det magiska – : Inlärning !
All väsentlig inlärning sker i samspel med andra människor.
Om ingen förälder svarar på tre sekunder så är det ögonblicket förlorat för alltid. Barnet slutar le eller jollra och blir för en stund osäker på omgivningen. Men om svaret kommer inom dessa futtiga sekunder så startar en hel kedja av utveckling till empati, till förmågan att ge och ta, samspel med andra, social intelligens, motivering, livsglädje!
Vårt liv och våra möjligheter hänger alltså på dessa 3 sekunder. En och annan miss är säkerligen inget skadligt. Men barn som ständigt berövas detta samspel är troligen dom som har svårt att sitta still, svårt med inlärning, svårt att kontrollera sina känslor, svårt att motivera sig. Det sorgliga är att trots dessa kunskaper vill vår nya skolminister att barn ska lära sig matte redan i förskolan genom att lära sig matte. Förskollärare ska ha fokus på inlärning. Inte dumt tänkt kanske men utan dom där 3 sekunderna så funkar det inte. Utan kontakt och relation till vuxna människor funkar ingen inlärning. För samtidigt som förskolan ska fokusera på inlärning har barngrupperna blivit större, pedagogerna färre och föräldrarna mer stressade. Det fina är att det finns så mycket kunskaper och erfarenheter och forskning som vet om precis det här som jag skriver om. Som har sett och förstått hur till exempel musik, dans, poesi och konst är naturliga verktyg för barn att förstå vad samspel är. Och det finns så många fantastiskt kloka människor som har fattat det här med de tre sekunderna och ögonblickens psykologi. Men vi behöver höras och synas och berätta om vad vi vet!Kanske har vi bara 3 sekunder på oss.
God Jul alla mina bloggläsare!
Njut av solen alldeles för dig själv. För om man en gång lärt sig det där med samspel så kan man pausa från det ibland ….sätta på hörlurarna och blunda.
Att lära sig ord och meningar och kunna tala med andra människor är en sak. Att kommunicera är en helt annan. Hur lär man sig det ena och hur lär man sig det andra? Och hur ser det ut när man talar utan att kommunicera?
För många år sedan fick jag en bra lärdom i detta. Jag och en kollega turnerade på förskolor och skolor med barnvisor, ramsor och teater. En av låtarna handlade om en KATTMAMMA!
Alla barn älskade den: Här ligger vår lilla fru katt, och magen är alldeles platt, för hon har just fått sex små barn……som snuttar hela dan! Som de kreativa och pedagogiska människor vi ville vara introducerade vi varje sång på ett spännande sätt. Jag smög närmare barnen. Kollegan drog ett gitarrackord och jag frågade barnen med dunkel stämma: Är det NÅGON av er som har en katt?!? Vips räckte en ljuslockig flicka upp en hand och sa:
JAAG. Vi har en stor röd katt !
Och genast efter det fyllde de andra barnen på en efter en ungefär så här:
- Och min pappa har en stor röd bil och den är jättesnabb…
- Men min mormors hund blev överkörd av en bil förra julen…
- Jag ska få en cykel i julklapp!
- Min lillasyster har ramlat när hon skulle cykla till affären…
- Jag ramlade i rulltrappan igår och då fick jag glass…
- Jag tycker inte om glass..
- Imorgon ska vi gå till McDonald’s för då är det lördag..
- Idag ska vi äta pizza för min mamma fyller år…
- Osv….
Man kan säga att katten försvann och in kom bilar, mormödrar, julafton och pizza. Och där stod jag som ett fån och undrade hur jag i all världen skulle hämta tillbaks entusiasmen för Kattmamman.Nästa gång frågade jag ingenting. Jag pratade om kattmamman och sen drog vi igång sången innan barnen hann blinka. Det blev bra. Dom lärde sig den och det blev en go gemenskap i rummet! Själva sången lyfte hela förskolan och blev en glädjefull kommunikation.
Alla blev för ett ögonblick lyckligt befriade från sina egna tankar, viljor och föreställningar. Människans hjärna verkar vara gränslöst associationsbenägen och påhittig. Så har man ett mål med vad man vill som förälder, pedagog eller chef är det magnifikt att gå rakt på sak och köra över alla eventuella sidospår. Med kärlek förstås. För det verkar vara likadant för oss vuxna som för barnen. Alla har så mycket att prata om. Fantasierna flödar fritt i var och en.
På ett möte med vuxna människor frågade chefen hur lång tid som var rimligt att lägga på utvecklingssamtal med varje anställd. Ordet var fritt och efter 30 minuter handlade diskussionen istället om de nya busstidtabellerna.
”Det var som om tvålen halkade ur händerna på mig” sa chefen efteråt. Men hon hade humor och insåg att hon fick ha en annan strategi nästa gång. Associationer är underbart och utan den förmågan hade vi knappast skrivit så mycket poesi och konst och dans och berättelser. Men sedan är det ett annat steg att gå ut i världen och kommunicera.
Kommunikation kommer från orden Communicare = Att göra tillsammans.
För det krävs det en modig ledare som inte släpper taget.
Det är då man kan få till en himlakör eller ett himla härligt möte!
För ett par dagar sedan blev jag påmind om hur bra det är att stänga av TVn ibland. Om man har små och livliga barn till exempel. Eller stora livliga barn. Eller rastlösa vuxna?
Clas kom hem från jobbet och visade mig sina nya fina stabila vinterskor. Präktiga, varma saker – nästan som moderna pjäxor. Han är lika stolt och glad över dom som jag minns att barnen blev när de var små och hade fått nya stövlar.Vi gick in i köket och åt mat tillsammans, med tända ljus och gnastrande brasa. Då hörde vi plötsligt ett fruktansvärt buller! Bom, bom, brak, krak, bulleri , krasch! Vi rusade upp från stolarna och ut i hallen. Det var alldeles tyst. Mitt hjärta bankade. Fick en massa hemska fantasier. Typ: Har någon brutit sig in i husen medan vi var på jobbet? Varifrån kom ljudet?
Clas är modig och smög tyst upp för trappen till övervåningen. Jag smög efter. Ingen där. I ett av rummen låg vår tjocka svarta katt och slickade sin päls. Han såg uttråkad ut. Det är vinter och kallt. Han avskyr det. Han vill vara ute och jaga möss. Efter ett tag gav vi upp. Vi såg inga spår efter något. Det har ju spökat i huset förr så varför inte? Vi åt klart och gick sen ut för att klä på oss. Dags att gå till Filmstudion.Då upptäckte vi att Clas ena stora sko var borta. Vi letade. Överallt. Jag menar verkligen överallt. En sko kan väl inte bara gå omkring av sig själv? Vi fortsatte leta på övervåningen även om vi inte kunde förstå hur den skulle kunna ta sig dit. Hittade inget. Clas gav sig inte. Hämtade ficklampan. Och då. Till slut. Såg vi den stora tunga skon ligga under vår dubbelsäng. Väldigt mysko! Det tyckte vår tjocka svarta katt också som gjorde oss sällskap, slickade nosen och tittade begrundande på skon. Med den där blicken som om det vore en fet kanin han just tagit livet av.Och då räknade vi ut att det var han som ställt till med allt. Han hade lyckats släpa upp en bautakänga uppför en brant och hög trappa och dra iväg med den över hallen, in i sovrummet och knuffat iväg den under vår säng. Och med en jäkla fart dessutom. Imponerande! Han är trots allt bara en katt. Ingen hund.
Och det är i denna stund jag drar mig till minnes en fråga jag fick av en ung mamma på en av mina föreläsningar. Hon berättade om sin son, 3.5 år gammal, och ett bekymmer hon hade med honom.
”Han kan sitta helt snällt och fint och äta eller leka eller se på TV. Och så plötsligt får han världens ryck! Han sliter tag i någonting och kastar i golvet, eller skriker och hoppar omkring eller knuffar omkull lillebror. Det är som att han plötsligt bara ska förstöra. Och då hjälper det inte vad jag säger. Han bara skrattar. Vad gör jag?!”
Jag minns inte vad jag svarade henne. Men idag hade jag sagt så här:
”Han har nog helt enkelt tråkigt ibland. En del barn har så ofantligt mycket energi i sig.De är liksom födda till jägare precis som vår katt. De mår bäst när de får vara ute i solen, smyga omkring i buskarna och leta spänning. För sådana barn är det inte lätt med kalla vintrar. Tjocka kläder utomhus som hindrar rörelser. Sitta mycket inomhus. Egentligen mer imponerande att de klarar av det än att de inte gör det. Så nästa gång han får ett rus. Ta det inte så allvarligt. Han vill skapa lite spänning. Få någonting att hända. Det är inte värre än så. Och i bästa fall kanske du kan hjälpa honom att hitta något som passar bättre än att slänga saker i golvet!”
När mina äldsta barn var små hade vi stövelhopp i källaren. Vi hade en lång ganska smal källargång och där placerade vi våra stövlar på olika avstånd. Stående och liggande. Och sen gällde det att hoppa över så många som möjligt. Och bäst var att hoppa över Clas stora tunga svarta stövel med långt skaft. Stående allra sist i raden..Vi skrek och skrattade. Åh – det var kul! Så istället för att bli sur och irriterad på energiska barn ( eller på sig själv!) kan man stänga av TVn ochhitta på nåt kul.
Med stövlar eller skor till exempel… Vintern är lååång.
Jag har tre döttrar som träffar varandra ganska ofta och pratar och pratar och pratarOm allt viktigt. Kärlek, vänner, musik, politik, mat, kläder, filmer, böcker …. ja kort sagt ALLT som handlar om livet. Trodde jag. Ända tills för ett par veckor sedan när jag frågade en av döttrarna.Vad pratar ni om när ni träffas?Jodå, det stämde det jag trott. Men det fanns dock en väldigt viktig sak jag inte alls hade med i mina fantasier.
”Vi pratar om dig mamma. Det är väldigt roligt!”
” Va!? Vad finns det att säga om mig?!”
” Ja men du vet, hur mycket som helst. Allt tokigt du gjort, allt fint och bra du gjort,
sånt man blir galet irriterad på med dig och så sånt man älskar! Det förstår du väl att vi pratar om dig….” Tyst och lite chockad uppenbarar sig något egentligen ganska självklart för mig. Det känns märkligt på något sätt. För plötsligt inser jag att jag är i den positionen att bli recenserad och nagelfaren av mina barn. Och dom minns vad jag sa och gjorde och inte sa och inte gjorde. Detaljer. Rättvisor. Orättvisor. Säkert har jag sårat också. Klantat mig. Det var inte så länge sedan jag pratade om mina föräldrar. Vi är också tre systrar och när vi träffades kunde vi vända ut och in på allt. Som en fullständig självklarhet och rättighet dömde vi och värderade allt dom gjort och inte gjort. Kritiska klubben! Och nu är det min tur att bli avskalad, granskad och genomskådad.
Herregud!
Plötsligt inser jag det verkligt komiska i det hela. Det är helt oundvikligt att man blir likadant behandlad som en offentlig person när man är förälder. Precis som anställda kan prata hur mycket som helst om sin chef. Hur hon går. Hur hon står. Om hon hälsade eller inte. Hur munnen ryckte när hon sa en viss sak. Hur munnen inte ryckte när hon sa en annan sak. Hur hon är klädd. Spekulationer om vad hon egentligen är ute efter. Eller som vi pratar om offentliga personer på TV. Allt från nyhetsuppläsare , väderpresentatörer till musiker och skådespelare. ” Vilken ful kavaj hon har!” eller ” Tänk att han har skilt sig igen. Stackars hans fruar.” I samma blickfång står man inför sina barn. När jag tänker efter hur jag och mina systrar pratade om vår mamma slår det mig att jag faktiskt inte vet särskilt mycket om mina föräldrar eller om min uppväxt. Bara den lilla skärva jag själv tittat igenom och skapat en historia av. Men helheten vet jag inget om. Alla bottnar och djup. Deras drömmar och fantasier. Deras verklighet. Vad som egentligen sas. Vad de egentligen höll på med! Deras inre känslor, deras besvikelser, lycka och deras försök.
Men barn har rätt att prata om sina föräldrar och skapa sig egna sanningar!
Det är ett sätt att hitta sig själv och klippa av banden från den vuxenvärld som präglade ens liv. Så småningom står man på egna ben och behovet minskar. Man kanske till och med blir nyfiken på sin mamma ur ett helt vanligt mänskligt perspektiv. Och jag får svälja den där förtreten att inte ha varit en perfekt mamma.Jag har varit orättvis, barnslig, lättretlig, sur, bessevisser, tjatig, överbeskyddande……bara nu för att nämna några av mina värsta sidor.
Det kommer att räcka till många härliga pratstunder för mina barn!
Kommentarer