När jag lyssnar på min dotter lägger jag märke till hur hon helt och fullt själv är tillfreds med deras olika beteenden. Jag hör hur hon lägger sin panna i djupa veck och funderar hur hon bäst ska möta var och en av dem. Men hon säger också klokt: ”Det är så lätt att tro att allt beteende hos barnen hänger på mig. Och när något inte blir bra så kan man börja anklaga sig själv att man gör fel. Eller jämföra sig med andra. Som att det var mitt fel och jag var en dålig mamma för att min äldste son inte ville sitta still på ett café när han var liten, när mina kompisars barn kunde det. Min yngste son sitter still. Men det är liksom inte min förtjänst det heller. De är bara olika!”

Tack och lov förstår vi mer idag om barn än vi gjorde när jag växte upp på 50-talet. Då sa man att rörliga och nyfikna barn var jobbiga eller till och med dumma. Och barn som satt stilla var snälla. Det finns rester av sådana tankar kvar hos en del människor. Det är dem som ropar efter uppfostringsmallar att följa istället för att följa barnen. Jag tänker att alla människor upptäcker och utforskar den här världen på olika sätt. Och inget sätt är det rätta sättet. Och kanske är det till och med så att varje nytt barn har med sig en egen sällsynt egenskap som aldrig har funnits förut bara för att överraska oss och tvinga oss att tänka olika…!

Intervjuare: Aina Bergvall.

Till artikel

Björn Nilsson, Bibliotekstjänst.