Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604

Känslor känslor känslor!

2011-01-08 20:59

Plötsligt kommer dom bara. Pang. Man kan inte rå för det. Barn kan absolut inte rå för det. arry 6 år, fick ett riktigt rejält utbrott hos mormor. Fortfarande kan jag själv känna hur svårt det är att hantera som vuxen och hur skälvande och påverkad jag blir. Varför då?!
Mina föräldrar är uppvuxna på 20 och 30-talet. Det var på den tiden man fick knipa ihop, snörpa med munnen eller knyta handen i fickan om man blev arg eller ledsen. Känsloutbrott var till för sådana som hällde i sig brännvin eller sådana som inte kunde sköta sig helt enkelt.  Det var inte mina föräldrars påhitt. Det var så det var. Själv är jag uppvuxen på 50-talet. Något lite bättre men fortfarande var känslor något fult och besvärande. Inte skrika för högt eller gråta för länge eller väsnas med sin uppenbarelse. Man fick gå omkring alldeles ensam med allt det som kändes inuti utan att ha en aning om hur man skulle få ut det. Jag har aldrig sett min pappa gråta eller min mamma visa starka känslor av sorg eller smärta. Så hur skulle jag lära mig? Harry blev besviken för att lillebror fick lego av kusinen i julklapp. Harry älskar att bygga med lego. Han såg knappt sin egen julklapp. Han bara tittade på legot som han inte fick. Besvikelse är en jobbig känsla men Harry svalde många gånger och såg ut att klara det bra. Vi andra sa just inte så mycket. Tänkte att det kanske skulle gå över. Men alla vet vi ju precis hur det känns. Det där gnagandet i magen och de där jobbiga tankarna man inte vill ha: Varför skulle HAN få det där som JAG ville ha!? Jag hatar honom. Dumma, dumma alla människor!  Så gick lekfulla trevliga dagar och familjen skulle packa ihop sina saker och åka hem. Och kunde inte Harry låta bli. Han sprang och hämtade den oöppnade legoförpackningen och ville hålla i den och bära ut den till bilen. Men lillebror sa ifrån. Han ville bära sitt eget paket. Och det var nu det kom:

Utbrottet. Vansinnesvrålet. Ilskan. Förtvivlan!!

Harry vrålade så hela huset skakade. Han var så arg så arg att kroppen blev som en spänd fiolsträng och tårarna sprutade. Föräldrarna försökte säga något tröstande men han förmådde inte ta emot. Han vrålade ännu högre. Han sprang in i vardagsrummet, smällde igen glasdörrarna så det sjöng om det och skrek att han ville vara ifred.
AAAAARRRRRROOOOOOGGGGGGGOOOOOOOOOIIIIIIIAAAAAA!!! Vi vuxna stod kvar i hallen och stirrade på varandra. Och jag tror vi alla kände hans raseri inom oss. Hur ont det gör. Hur jobbigt det är. Hur omöjligt det kan vara att få stopp på det.  Men också hur vanmäktig man känner sig av att vara den som står bredvid och inte kunna hjälpa. Då hörde vi steg i trappan och ner kom yngsta dotterns pojkvän, yrvaken och väckt av skriket men med ett leende på läpparna. Han är tjugo år, en framgångsrik musiker och en glad, social, trevlig, omtänksam och fin människa. När han förstått vad som hänt, lutade han sig avslappnat mot väggen, tittade på oss andra vuxna med ett ännu större leende och sa på sin mjuka och eftertänksamma gästrikedialekt: ”Preciiiis så där arg blev jag också när jag var liten. Jag fick också såna där vansinniga utbrott. Ofta. Det var hemskt. Jag vet hur det känns. Men köp ett trumset åt han! Det gjorde mina föräldrar. Det var bra. ” Han var helt omedveten om sitt pedagogiska snilledrag som på några sekunder fick oss andra att andas helt lugnt. För han stod där som ett livslevande bevis för att man kan utvecklas till en helt fantastisk och kreativ människa trots att man haft en massa vredesutbrott. Eller kanske tack vare??!!
Efter femton minuter öppnade Harry dörren och kom ut. Ledsen men lugn. Han vet att det kommer att gå över. i sa ingenting men visade att vi var glada att han mådde bättre. Och här skulle historien kunnat sluta.
 
Men lillebror hade också tänkt. Utan att någon vuxen påverkat honom till vare sig det ena eller det andra hade han på egen hand tagit ett stort beslut. Han hämtade paketet, gick fram till storebror och sa med ivrig och upphetsad röst:
” Du. Vi kan ha det här legot tillsammans. Du och jag kan bygga det. Bra va? ”
Storebror och lillebror bar ut paketet till bilen. Ögonen glittrade på dem. De pratade i munnen på varandra om hur de ska bygga. Om hur roligt det ska bli.
 
Social kompetens kallas det. På hög nivå. För hur många av oss vuxna skulle klara av en liknande situation på det här utvecklande sättet?  Jag träffar ofta människor (inklusive mig själv) som kan vara arg i flera veckor för någon skitsak. Eller i flera månader och år. Hela livet. Bitterhet och besvikelse som aldrig går över. Som fastnar. Och det är så oändligt mycket värre än att ta sig ett utbrott då och då och gå vidare!
 
Dags att träna. Eller köpa trumset?

Comments are closed.

Sjöström&Wiman - Webbyrå och Reklam