Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604

Lyckan att bli förstådd!

2010-11-16 00:13

När någon hör vad jag säger. Tar mig på allvar. Inte värderar eller fördömer. Inte har några färdiga svar på mina frågor. Tror på vad jag säger. Lyssnar. Inte avbryter mig hela tiden med egna infall. Låter mig få berätta färdigt. Det är lycka. Jag möter det i stort sett varje dag. Tacksamma ögon som djupnar av både tårar och skratt när de möter mina.En klarhet som uppstår i rummet när en människa inser att det inte är något fel på henne eller honom. Men saker och ting har blivit fel. Mitt starkaste minne av att äntligen bli förstådd var när mitt femte barn fötts. En vacker och fin pojke som i början såg ut som vilket barn som helst. Men han hade svårt att få i sig mat, svårt att bajsa, skrek hysteriskt de flesta timmar på dygnet, sov aldrig. Ingenting tycktes få honom att komma till ro och slappna av. Vi föräldrar blev alltmer hysteriska och utmattade och försökte förklara för läkare och sköterskor. Be om hjälp. Vad är det för fel? Vi insåg ganska snabbt att vi blev betraktade som besvärliga och gnälliga föräldrar. Eller att människor försökte trösta oss:
 ”Jamen, han är ju så söt. Ni ska se att det kommer att bli bra till slut.” Det blev aldrig bra. Det blev bara värre.

Vi glömmer nog aldrig det ögonblick när en läkare satt still och lyssnade med öppna forskande ögon och veckad panna och sa: ”Jag förstår. Det här behöver vi utreda.”
Han tog varje ord vi sa på fullständigt allvar. Plötsligt var vi inga idioter längre. Vi var vanliga intelligenta människor som mötte en annan intelligent människa som vågade se att vi hade ett problem vi inte kunde hantera på egen hand. Den förståelse som vilade i rummet var magisk och befriande. Problemet fanns kvar. Men det fanns någon som trodde på oss, som förstod. Det är lätt att tro att så fort en människa berättar om ett problem eller något som är besvärligt så ska man komma med en lösning på det hela eller fixa till det på något vis. Och om man inte kan det så vänder man ryggen till. Men få människor vill att andra ska komma med lösningar på deras problem. Det räcker att bli förstådd så får man energi att leta lösningar själv. I vårt fall med sonen så fanns ingen lösning som kunde hjälpa honom att bli frisk. Vi fick istället bekräftat att vi faktiskt fått ett livslångt problem att tackla. Men inte ens det kändes oöverstigligt jämfört med den känslan av total övergivenhet att inte någon försöker förstå det man berättar. 

När kusinerna Hampus 3 år och Sigge 4 år ska turas om att köra den stora leksaksbilen runt, runt på verandan får jag det hett om öronen. Båda bryter ihop när det är den andres tur. Vad göra? Springa till ICA MAXI och se om det finns en liknande bil? Försöka locka den som är utan bil att leka med något annat så länge?
Muta med glass? Bli arg? Ta bort bilen så INGEN kan leka med den?
Försöka få dem att förstå att världen blir mycket fredligare om man turas om med saker och ting? Men det är just det som är det svåra. Det går inte att få någon annan att förstå att han ska förstå.
”Oj, säger jag. Vi har en bil och två pojkar. Det blev riktigt besvärligt. Jag vet inte hur vi ska göra.”
Sigge och Hampus känner sig fullständigt förstådda i problematiken. Men Sigge har en storebror och är van vid konkurrens. Han kommer på en lösning. ”Jag vet. Det är bara den som har körkort som får köra bilen.”
”Okej, säger jag. Men ingen av er har ju körkort.
”Nä, säger han, men vi kan göra.”
Han springer in och hämtar papper, sax och kritor och efter en stund har vi tillverkat varsitt körkort.
Intressant, tänker jag. Hur tänker han lösa det här nu?
”Du är poliskontroll, säger Sigge och gestikulerar.”
Så blev jag poliskontroll. Jag stoppade bilen och la beslag på körkortet och organiserade förarbyte. Frustrationen blev en rolig lek. Ögonen lyser på Sigge för han hade kommit på en kreativ lösning på ett problem som han kunde förstå. Han förstod Hampus ilska och han förstod sin egen. Och han visste att jag förstod.

Barn behöver själva både förstå och komma på…. men det gäller för mig som vuxen att hänga på!

Comments are closed.

Sjöström&Wiman - Webbyrå och Reklam