Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604 Warning: Illegal string offset 'output_key' in /customers/8/8/7/harrysson.se/httpd.www/wp-includes/nav-menu.php on line 604

Tala med sockerbitar!

2011-02-13 19:15
En av mina döttrar och en av mina söner pratade oavbrutet så fort dom lärt sig konsten att skapa ord ur sin egen mun. Det var ett evigt pladdrande där vi vuxna hade fullt sjå att hinna tolka alltsamman. En annan av döttrarna pratade enbart om hon verkligen hade något att säga. Hon tänkte efter länge. En av sönerna var helst tyst och pratade bara om han fick en vettig fråga och hade tid att smälta den. Yngsta dottern lyssnade helst på storasyster och var en fena på att bestämt lägga in ett ord här och var där det fanns plats. Sonen som inte kan tala alls pratade kanske allra mest. Med ljud, händer, fötter, mimik, bilder, skratt och rörelser. Språket är inte bara orden utan allt det där andra som finns emellan. Även tystnaden. Kanske är till och med tystnaden det allra mest betydelsefulla för att det ska uppstå kommunikation. För vari ska orden vila?

Det som tycks vara lika för alla barn eller människor är att när vi ska uttrycka något smärtsamt eller svårt eller starkt känslosamt så behövs både tid och tystnad. De gånger jag varit alltför snabb och påträngande och krävt mina barns svar om varför dom gjort si eller så – har dom stängt en osynlig dörr mellan oss. Och det hjälper inte att stå där och banka. Ett klokt barn släpper inte in någon som kräver att få komma in.Man får lugnt vänta.

För ett tag sedan såg jag en förtvivlad flicka i sexårsåldern vars mamma krävde att hon skulle redogöra för varför hon inte ville åka skridskor i skolan. Desto otåligare mamman blev desto hårdare stängde flickan dörren om sig. Inga ord kom ut som kunde förklara. Bara ljud och sammanbitna tårar. Mitt i detta surr av evigt missförstånd såg jag samma dag en oas där två människor var i fullständigt samspel med varandra. En vuxen manlig pedagog och en pojke på nio år ungefär. De satt mittemot varandra på ett fik och jag visste att det fanns ett bekymmer. Något som behövde sägas. Pojken ville inte gå till skolan och mannen skulle ta reda på varför. Men han väntade och lät det vara tyst. För pojken ville inte prata och kanske visste han inte ens vad han iså fall hade att säga. Mannen började långsamt pilla bort papper från några sockerbitar som låg på ett fat. Efter en stund radade han upp fem sockerbitar på bordet framför pojken, nickade lugnt och sa: ”Om fem sockerbitar är bäst och en sockerbit är sämst hur mycket tycker du om dina klasskamrater” ? Pojken tittade länge på de vita kuberna och puttade sedan fram två stycken.
”Hmm. Två sockerbitar”, sa  mannen. ”Då trivs du inte så väldigt bra med dina kamrater” ? Pojken nickade och mannen fortsatte. ”Och hur mycket tycker du om din lärare” ? Pojken tittade länge igen på sockerbitarna och puttade slutligen fram fyra stycken. ” Aha. Du tycker rätt bra om din lärare”,  sa mannen och pojken nickade.

Här lämnade jag de båda. Och tänkte: ” Så fint , så fint ”. Vilket lysande sätt att prata med ett barn på som inte vill prata. Jag är helt säker på att med tillräckligt mycket tid och kanske några fler sockerbitar skulle de båda tillsammans närma sig källan till problemet. Jag tänker på när jag själv ibland får frågan: ”Hur mår du” ? Och jag vill så gärna kunna svara. Men jag får inte fatt på en enda tanke eller känsla och vips är frågan borta och vi pratar om någonting annat. Eller tvärtom när jag själv frågar en person och jag ser att orden inte finns eller räcker till.
Då skulle det inte alls vara dumt att plocka fram en påse sockerbitar.

För det är någonting som händer när pressen och uppmärksamheten inte längre ligger på mig
och  på vad jag ska få ur mig. Den ligger istället på fem små förtrollade vita sockerbitar.
Och jag kan slappna av och låta dom tala.
Så enkelt. Men det gäller att komma på det…..!

Comments are closed.

Sjöström&Wiman - Webbyrå och Reklam