Helena Harrysson
28 apr 20202 min.
Idag vill mitt jämmer komma ut!
Min oro och ängslan att detta något aldrig ska ta slut.
Om det finns en ände vad finns det bortom den?
En tid och en värld jag inte längre känner igen…?
Jag längtar så efter barnen och efter de små!
Den minsta som precis ska lära sig gå.
Jag missar hennes stapplande steg och jublande skratt
att dela stunden av hennes härliga glädjefnatt!
Jag vill känna deras dofter och mjuka händer i mina gamla.
Springa efter när de cyklar; Akta ni får inte ramla!
Jag vill ge dom glass och mazariner fast mammor säger stopp.
Prata allt om bajs och rumpa och snipp och snopp.
Jag vill ge dom varma bubbliga bad och torka deras hår.
Jag vill jaga efter de stora och fråga vad de gör och hur de mår.
Dom som nu tittar ner på mormor och ser: Oj hon är kort.
En tonåring är en alldeles underbart egen sort!
Jag vill sitta med mina vuxna barn och höra deras befriande snack.
Om livet och tiden och världen utan gränser och snåla fack.
Och sedan vill jag tyst torka smulor och plocka urdruckna glas.
Klar över att detta också är en förälder och barn fas.
Och Gud förbjude min tankedans och kom till sans!
För jag vill resa med snabba tåget till stan.
Andas in doften av kaffe och snabbmat och banan.
Jag vill vimla med människor och hitta ut och leta vyer med lattén.
Där broar möter broar och vatten möter vatten.
Där husen rymmer dans och konst och musik.
Som jag längtar just efter denna speciella mystik!
Nej – nu får jag sluta med mitt knorr och mitt kvidande.
Jag vet det finns dom som verkligen har ett lidande!
Jag cyklar och går och möter vår och jag är still.
Jag gör som de säger vi ska göra och släpper : Jag vill!
Jag övar mitt sinne att hålla både broms och gas
för någon har lärt mig att: ”This too will pass”...