Hemma inte alltid bäst...?

Jag får många förtvivlade Mail från föräldrar till barn med svåra funktionshinder. Och med svåra menar jag här barn som växer och blir stora och starka men för alltid i ett mycket litet barns sinne. Stora starka barn, tonåringar och vuxna som skriker, inte kan sova bra på nätterna, stökar runt, biter och sliter på allt, är glada och charmiga ena stunden och i nästa stund argt skrikande. Hur gjorde ni? Hur gjorde ni för att våga låta Oskar flytta hemifrån redan som tioåring?

För skammen är fortfarande stor idag att lämna bort sitt barn. Liksom skammen var stor på 50- talet att INTE lämna bort sitt utvecklingsstörda barn. Som det hette då. Ja - hur gjorde vi? Sanningen är att vi hade inget val. Vår familj höll på att slitas sönder. Relationen, syskonen, släkt och vänner orkade inte. Vi levde i tio år som i en isolerad värld och syskonen fick låsa dörren till sina rum. Vi hade lås på allt - grindar och spärrar. Vi turades om att sova. Det var som att dygnet runt leva med ett spädbarn som aldrig ändrade beteende. Blev bara större och tyngre.

När Oskar var tio år kom LSS lagen vilket innebar att Oskar kunde få en egen lägenhet med assistenter som turades om. ALLT blev bra! Oskar blev lycklig. För vem kan vara lycklig med trötta irriterade föräldrar? Med syskon som springer undan? Med att ständig vara i centrum för allt och alla? Vi blev lyckliga. Fick sova. Umgås med syskonen och träffa vänner. Åka på semester. Och som utvilade föräldrar kunde vi träffa Oskar och ha underbara stunder med honom. Han älskar sina assistenter ( Eva - heter hon på bilden) Han älskar sitt hem. Han älskar sina föräldrar och sina syskon.

Och nej. Vi skäms inte. De personer som stod oss nära när Oskar flyttade står oss fortfarande nära och gav oss allt stöd. Det fanns en kör som kraxade att mamma och pappa alltid är bäst för sina barn. Även en del psykologer och läkare fanns med i den kören. Vi är tacksamma att vi inte lyssnade på den. Det räddade vårt äktenskap och vår familj. Och Oskar.

Idag är han 30 år. Hemma ÄR bäst för honom. För han älskar sin lägenhet. Han blir alltid lycklig och glad när vi eller syskonen kommer. Vi gosar i soffan och han visar bilder och berättar med lite tecken vad han har varit med om. Men efter stund grymtar han till och vinkar åt oss. Det betyder: Nu kan ni gå. Hej då. Nu vill jag vara själv med Eva. (Eller någon av de andra assistenterna)

Så då vinkar vi och går. Precis som det ska vara.