Hur gör man när man sörjer?

Den frågan fick jag av en vän när vi satt tillsammans och tittade på solnedgången. Det bästa med en fråga är att det aldrig finns några svar. Bara fler frågor och funderingar som leder oss vidare. På mina utbildningar har jag fått lära mig om olika faser i ett sorgearbete. Men det jag haft mest nytta och glädje av är närheten till små barn och se deras naturliga förmåga att ta sig an livets komplexa frågor... Och minsann. Vips som jag fått frågan så hände det.

Allan, 5 år är på utflykt med mamma. Med sig har han sin väska med några av sina älskade små ponnyhästar. Jag vet hur älskade de är! Han vårdar de ömt, berättar om deras olika personligheter och ger dom liv och kärlek varje dag. När Mamma och Allan kommit hem upptäcker de att de glömt väskan med de små ponnyhästarna i tunnelbanevagnen... Världen rasar! Mamma berättar:

”Vad händer nu?” Vad händer nu?”

frågade Allan med förtvivlad röst. Sen grät han FÖRKROSSAT i minst en kvart. Otröstlig. Mamma lät honom gråta ifred.

”Jag försökte inte avleda honom. Utan bara låta honom vara i sorgen liksom. Jag tyckte ju också det var sorgligt.”

När Allan gråtit klart klippte han ut papperstårar och klistrade fast på den ponnyn som var kvar hemma.

”Jag är inte ledsen längre men ponnyn är ledsen för hennes kompisar är borta.”

Den här historien slutade lyckligt. Pappa kom hem med väskan dagen efter som lämnats in på SL hittegodsavdelning. Ponnyhästarna återförenades med sin lyckligt hängivne skötare. Kanske en förälder som lämnat in väskan och förstått vad innehållet kunde betyda för ett barn? ❤️ Så en tråd att spinna vidare på i frågan om hur man sörjer...

Att man får vara riktigt riktigt ledsen och förtvivlad och spilla ut alla sina tårar utan att någon försöker trösta eller avleda. Att det bara finns någon där som man kan vara ledsen tillsammans med. Att man får klistra fast papperstårar på något som inte kan gråta och få

ge tröst själv. ❤️