Liten man kliver rakt fram....

Så där självklart som små kan göra. Här går jag. Här är jag. Hittar små sniglar. En groda. Ett stort träd som nästan fallit. En gren att balansera på.

Vi vuxna hänger på. Kan inte hjälpas att vi känner oss lite taffliga och - ja - lagom korkade. För vad gör vi? Jo vi pratar om allt som ska hända SEN... eller allt som hände FÖRUT...

MORMOR: - Tänk snart kanske vi kan fjällvandra tillsammans!

MORFAR: - Den här stigen har jag gått på många gånger och däruppe har jag klättrat!

Allan 5 år lyssnar inte på oss. Han ignorerar oss inte heller. Han är bara inte intresserad av sen och förut. Jag gissar att han tycker vi går där och pladdrar. Som vuxna gör. För att vi inte kan hålla tyst? För att vi tror att vi alltid måste ha nåt att säga? Allan fortsätter att småsjunga... Iaktta och se var han går och står. - Kolla - här är det snigelparty! Och visar oss en hel klase med sniglar som mumsar på trädsvampar.

Det ösregnar och trädkronorna ger oss skydd från det värsta blöta. Det låter spännande när regnet faller mot de jättelika lövverken. Mormor är lite bekymrad över om det ska regna precis hela dan. Morfar kollar i mobilen när solen ska komma fram.

Allan har inga bekymmer alls. Han kliver på... 😊