Längtan!

Barn snappar upp, förstår och känner en massa av det som händer idag. Det är inte farligt.

Jag pratar med Elis i telefon. Vi pratar om lite av varje. Vi vet att nu dröjer det länge innan vi kan ses igen.

När det blir tyst en stund säger jag det jag känner precis då: Jag längtar efter dig! Efter en stunds tystnad säger Elis med sin finaste och varmaste röst: Jag längtar också!

Själv hade jag inte någon mormor eller farmor som jag längtade efter. Men jag minns längtan i mig som barn. Vi flyttade från Malmö till Stockholm. Jag längtade ofta hem igen. Det var ingenting jag kunde uttrycka.

Det var inte så vanligt att man pratade om känslor på den tiden. Särskilt inte med barn.

Så det var mer som en diffus värk i bröstet och ett skälvande hjärta. Vaga minne av speciella dofter, gnissel från spårvagnen, lövträd i parkerna, kastanjerna, min cykelväg till skolan. Men inget blev sagt. Allt blev instängt inuti mig som en slags obegriplig sorg.

Det tog oändligt många år för mig som vuxen att nysta upp den den delen av mitt liv och sätta ord på det. När man väl kan sätta ord på det man bär på inom sig - kommer lättnaden och befrielsen! Plötligt förstår man att: Det är inget fel på mig! Jag är en alldeles vanlig människa - jag behövde bara uttrycka de känslor jag känt som barn.

När jag tänker på det här så inser jag hur stort och fint och vackert det är för ett barn att känna sorg och längtan eller vilka känslor som helst och att så enkelt och självklart kunna säga det högt till en vuxen som lyssnar och förstår.

Jag tror att både Elis och jag fick tårar i ögonen och att vi båda mådde gott av det.

Han kommer att minnas den här tiden med viruset och alla känslor han har nu - utan att tro att det var honom det var fel på...❤️