Lära sig....

Mamman har fångat ögonblicket när Isabella, 5 månader, upptäcker sin tå. Så småningom kommer hon att smaka på den också. Skratta och le och känna hur det kittlas.

Om hon hade varit lite sen med denna upptäckt är jag helt säker på att Mamman inte skulle tejpa fast handen vid foten för att tvångsinlära henne. Nej - hon skulle tålmodigt invänta tills det rätta ögonblicket kommer.

Så självklart.

Hur kommer det sig att vi inte låter det självklara fortsätta? Jag ser allt fler barn stöpas i samma form. Om de inte lär sig läsa eller räkna vid en viss tidpunkt blir dom ett problem. För oss vuxna. Vi tejpar bokstavligen fast ungarna i skolbänken.

Är det rätt väg att gå? Hur kunde vi låta det bli så här?

Var finns mångfalden i att barn kan lära sig och utvecklas på tusen olika vis och i olika takt?

När Elis, 8 år, som har stor kroppsglädje och älskar att röra sig - hälsar på - frågar han om vi ska gå till badhuset. Tja - vi får se, säger jag.

” Det är en SYND att vara i Sandviken UTAN att gå till badhuset” , utropar han.

Jag ger mig så klart... och frågar: Vad är SYND, Elis?

Han tänker och svarar:

” Det är synd om alla som vill hoppa från femman och åka forsen och bara får göra det när de kommer till Sandviken. Man räknar bättre om man åker fors då och då.” ♥️