Lågaffektivt bemötande..... ?

Hur har det lyckats bli ett rött skynke för somliga och för andra en religion?

Jag tänker att det är just det där SAMMANSATTA ORDET...

För visst är det så att vi i Sverige älskar tjusiga ord, begrepp, regler, titlar som ska rädda oss ur den förvirrade komplexa verklighet vi lever i? Vi skapar ett begrepp och höjer en guru till skyarna och sen drar debatten igång. För eller emot? Rätt eller fel? Attack - Försvar?

En kvinna från Mexiko som flyttat till Sverige och lärt sig svenska språket berättade för mig:

” Det svåra med att lära sig svenska språket är att det finns så många sammansatta ord. Ta dörrkarm till exempel. I Mexiko finns inget sådant ord. Vi berättar om karmen som är runt dörren...många ord för att beskriva något”

Intressant! Kan det var därför vi i Sverige älskar att förenkla saker och skapar sammansatta ord och metoder som tolkas och missförstås ? Om vi istället för att proklamera lågaffektivt bemötande som en allomfattande metod som vi ska vara för eller emot - pratade om vad det faktiskt handlar om - hur skulle det låta då?

Till exempel så här:

• Att det sällan funkar att möta upprörda barn med sin egen upprördhet.

• Att vissa barn kan trigga igång starka frustrerande känslor i en själv - där gäller det att tänka rätt.

• Att vissa barn är känsligare än andra.

• Att man måste läsa av både barnet och situationen innan man agerar.

• Att vissa barn mycket väl både tål och mår bra av tydliga gränser.

• Att vi aldrig kommer undan med annat än att lära känna barnet.

• Att vi aldrig någonsin kan ha kravet på oss att vara perfekta.

• Att vi alltid kan sträva efter att vara vuxna....

• samtala och reflektera med varandra...

• hur möter vi just de här barnen på bästa sätt?