När blir man vuxen???

Det här är tre av mina vuxna barn, kvinnor, döttrar, fruar eller vad är dom?

När jag var liten var jag helt säker på att jag skulle - pang - vakna upp en dag och vara vuxen. Klok, kunnig, bestämd, säker, orädd, trygg och helt på det klara med livet.

Ja, så blev det inte. Åren gick och jag undrade ofta när det där tillfället skulle komma.

Än har det inte kommit och det enda jag helt säkert begripit är att vi bär alla åldrar inom oss. Inte minst barnets.

Jag lärde mig spela min roll som mamma och förälder - riktigt bra. Som när man lekte mamma, pappa, barn. I mina lekar skällde man inte på barnen och man bäddade varsamt ner dom i dockvagnen. Men barnen blev aldrig vuxna i mina lekar. Jag fick aldrig träna mig på hur det skulle kännas när ens egna barn är vuxna. Vem har fått göra det?

Och när ska man betrakta de som vuxna - vilket man ju själv aldrig riktigt har blivit? Jag har förstått att jag inte kan skydda mina vuxna barn. Och ändå.

När de hamnar i små eller stora livskriser som är alldeles nödvändigt att ta sig igenom för att växa som människa... Så vill jag gärna vara där och bädda ner dom, skydda dom från svårigheter och smärtsamma känslor. Jag vill ge dom en miljon var så de inte behöver bekymra sig om pengar, jag vill ge dom ett bra jobb och fina kollegor, ett tryggt liv, jag vill skona dom från allt som river och sliter. Jag blir den vuxna som vet och styr och ställer tillrätta. Jag blir det lilla barnet som gråter över sin hjälplöshet. Ju tryggare samhälle vi skapar - desto räddare blir vi. Det är en paradox.

---

Min farmor Jenny födde nio barn varav ett dog i späd ålder. Hon skickade min pappa till skolan varje vecka, en mil bort. När han var 7 år åkte han skidor dit på vintern och sov på internat tills han fick skida hem på lördagen. Jag älskade att höra den historien! Ur barnets perspektiv.

När jag blev förälder identifierade jag mig med Jenny och undrade hur hon tänkte och kände? Jag var helt säker på att hon grät och vankade av och an i sin lilla stuga 1932 och oroade sig. Men idag tänker jag att hon kanske inte alls gjorde det? Hon kanske litade på sina barn? För att hon var tvungen till det. Litade på att de skulle klara av svårigheter och lösa problem och ta hand om sig.

Jag ser en stark kvinna framför mig. En kvinna som klarat av att begrava ett av sina barn och ändå kan skicka iväg de andra barnen och låta de ta ansvar. De högg ved, lagade mat, tog hand om småsyskon, skötte djur. Nej, jag vill inte skruva tiden tillbaka! Men kanske stanna upp? Fundera på om det är dags att vi idag 2020 släpper taget om jakten och kravet på trygghet och evig omsorg. Låta bli att känna in eller lägga oss i precis allt som har med barnen att göra - både de små och de stora. Låta de få ta hand om sina egna skavsår och snubbla omkring i livet precis som vi själva har gjort.

Mina barn har sin egen väg att gå. Liksom deras barn. Lägger en hand på min axel och säger för hundrade gången: Släpp taget... Nån gång ska jag väl bli vuxen? ☺️