TID och TÅLAMOD

Som jag vill slänga mig i bilen och susa ner till dessa två ljuvliga sommarvarelser !....Men jag besinnar mig och väntar ut en besvärlig hosta hos en av dem och tills vi får okej att åka iväg. Kanske kan vi snart träffas utomhus?

Dessa dagar prövas både tid och tålamod. Inser hur van jag blivit att kunna göra som jag vill. Men nu går inte det och jag minns min egen barndom - som var av ett helt annat slag.

Jag föddes i Simrishamn längst ned i södra Sverige. Min farmor och farfar bodde på en ö utanför Härnösand. Jag träffade dom aldrig. Eller så gjorde jag det - genom alla berättelser min pappa gav mig.

Min farmor levde i allra högsta grad inom mig och med mig. Hon var rund och väldigt tyst och snäll. Lite för snäll, sa pappa. Farfar var vresig och butter. Lite för vresig. 8 barn i ett litet torp mitt i skogen.

Jag älskade alla historier. Varje historia blev en pusselbit i mitt inre liv. Bäst tyckte jag om de sorgliga och hemska historierna. Min pappa fick berätta dom om och om igen.

Som när de skaffade hund. Alla älskade hunden. Han viftade på svansen och sprang och mötte dom från skolan. Farfar tog med sig honom i skogen. Farmor lät honom ligga närmast kaminen och gav honom små bitar av middagen. Hela vintern fanns han där som en glädje i mörkret.

Sen kom sommaren och patron - som ägde hela ön - med sin familj. Han knackade på i stugan med geväret på ryggen. Har ni skaffat hund? Det går inte.

Han sköt hunden på gårdsplanen inför farmor och farfar och alla barnen. Sen gick han iväg. Och farfar blev ännu vresigare. Farmor blev ännu tystare men kramade om barnen.

Så många gånger jag hört den historien och gråtit över den. Men också skapat inre bilder av en farfar och farmor. En relation till två människor som hör till. Kanske är det av farmor jag fått den del av mig som är bra på tid och tålamod? Kanske vi ändå kände varandra på något sätt... Någonstans?

De inre bilderna är underbara minnen. Som en föreställning lika levande som verkligheten.

Även om vi inte kan träffas kan vi alltid berätta alla de berättelserna om våra liv som kan ge våra barn och barnbarn en närhet till sin historia...

En känsla av samhörighet med sin farmor och mormor och alla andra som fanns där före mig...❤️